…glittrar av lycka, med teckningar fulla famnen till mamma. Bara för att hon längtat och saknat…

…precis som mitt hjärta värkt av längtan.

När teckningarna får mamman att ännu en gång ta till konstiga känsloyttringar där det skvalar ur ögonen och mascaran rinner med snorsträng rinnande i kylan

När hon stolt visar upp sin första glugg…

…där mamman inte fått vara med att dela ögonblicket, men däremot skickar en påminnelse till tandfén om guldtian hon missat…

När stuvade makaroner och Mina! Minsta köttbullar skyfflats in i munnen med så mycket ketchup att det bränner i näsan…

När alla är så mätta, utslut efter en dag som börjat på tok för tidigt för alla i samlingen är det bäst att bara vara, slinka ned i köksfåtöljen, strunta i disken för stunden och bara mysa ihop sig…

Då är sinnesnärvaron åter igenfunnen. Vi är hemma, alla 3, ingen med särskild längtan att göra något annat denna afton än just det enkla…

…bara vara.

…på allra högsta nivå!!!

Vi spelar hög musik, myser och nu är det dags för nästa guldvask…En älskad Sessa ska hämtas…

…jag är lycklig.

…verkar vårt samhälle, viss vårdpersonal och folk i allmänhet behöva.

Själv har jag idag påbörjat en 14 veckors behandling. DBT-baserad färdighetsträning för vuxna med ADHD som funktionshinder. Självutlämnande? Kanske. Men skriver inte jag så vem ska? Det handlar inte bara om mitt liv utan många med mig som felbehandlats i ÅR. Kränkts på sina rättigheter och fråntagits många år där man istället skulle kunna ha haft ett drägligt, funktionellt liv som alla andra.

När man så ännu en gång får bekräftat att det lilla man skriver gör skillnad för andra är kämparviljan, skrivlusten tillbaka.

"Hej C!

Sköt om dig!

Kram!"

Så i eftermiddag kommer första delen i min ADHD-skola för dummies. Den som "dom andra" borde läsa, implementera i sinnena för att skaka av sig gamla skitiga fördomar…

Klart slut!

…hela dagen. Till och med när kärlekens telefon ringde kl. 0820 i morse.

Mitt första guldkorn är hemma.

I morse var jag på min första behandlingsträff DBT-baserad färdighetsträning för vuxna med ADHD som funktionshinder.

Det var som att få de sista pusselbitarna på plats. Jag är inte ensam. Det finns andra med liknande problematik och kamp bakom sig. Män som kvinnor. Hade vi fått hjälp i tid hade våra liv med all säkerhet sett annorlunda ut och det är lätt att bli bitter när man får sig serverat information om hur ordningen ska gå vid en utredning av ADHD hos vuxna, MEN, idag låter jag bitterhet, ilska och frustration läggas åt sidan…

…idag är det hisstorsdag hela dagen!!! Lillgänget är åter hos mig, den lyckliga magkänsla som hållit i sig sedan i förmiddags fortsätter bubbla i mig…

…jag är på väg. Mot nya fina mål. Allt har sin tid och jag har den.

Livet är fan så fint och jag är unik som människa. Det ska ingen någonsin få ta ifrån mig igen.

Vi bju’ på denna eftermiddagsbild i motljus där solen lyser in genom fönstren, kylan biter ute, men här inne, hos oss vilar värmen som en filt runt oss och i hjärtat.

Hisstorsdag… fint är det denna torsdag den 17 februari året fortfarande 2011. Varje dag med lyckan inombords stadigt växande.

…nej, det är väl så man ska tänka. Oroa sig för det man inte kan göra något åt eller förändra ger fler gråa hårstrån än vad det är värt.

Imorgon är det torsdag, trallallallallallala! Vi firar in det med denna låt!

…blir liksom hissat av sig själv. Middagsinbjudan var från Ea eller snarare hennes eminente vän Emil med flickvän Carro. Vanligtvis bor de i Belgien, men ibland pockar suget efter Hellsund extra mycket och Emil åker hem, i -20 gradig för att bland annat köra skoter, visa sin fina flickvän som kommer från utomrikes havet i snorblåst för att istället driva omkring i skogarna, grillandes korv och hälsa på små näbbmöss, fortfarande i -20 gradig kyla.

Själv hade jag med mig….

Mina! Minstaste köttbullar…. sällskapet skrattade lite besvärat och sa något om snacks för senare tillfälle…

När jag vände blicken förstod jag varför. Det var inget snack om 3 sorters ostpizza. Det var det! Och vilken pizza sen? Grönt för kor, nötter, marinerade vitlökar och oliver samt soltorkade tomater som spetsade upp det hela. Jag är mållös över smakerna och kommer givetvis att ge mig på ett eget spontanförsök någon gång i mitt eget kök.

Eminente Emil med flickvän Carro som stod för den hedervärda supén. Inte att förglömma finaste Vera som även hon fick sig en välbehövlig middag i gott sällskap… Hon där bakave, hon Iphonar….precis som det ska vara.

Erika, som vanligt på språng denna afton, slet på sig sin postala uniform och vi andra fick vackert kliva ur värmen och ut i kylan. Säga ännu ett tack för maten och på återseende.

Väl hemma igen stod nudelkoppen och väntade i all sin tristhet. Tacksamhet för goda människor kan inte med ord beskrivas men en enkel nudelkopp säger allt. Den kommer inte att ätas ikväll, istället fick jag lyxig pizzamiddag i underbara människors värme.

Nu återstår inte mycket av denna dag som också slutade på ett bra sätt. Återtar min dejt med Ron och soffan en stund för att smälta mat och nya upplevelser.

Sen får jag se om mindre mogna upptåg avslutar dagen eller om jag helt enkelt gör en vuxenförberedande åtgärd inför stundande morgondag med ett väldigt viktigt inslag. En kurs jag ska gå under våren för att växa i mig själv och ADHD:ns vuxenproblematik ska påbörjas men det viktigaste av allt…

…lillgängets hemkomst. Lillgängets hemkomst!!!

Torsdag oavsett vad som händer är inte en pisstorsdag. Hiss och hipptorsdag helt enkelt.

…ost, kom på käk om en kvart om du vill. Så löd ett sms.

Själv hade jag erbjudit mitt sällskap och köttbullar från Scan som middagserbjudande. När man har lite till ingen matlust är ensamhet sällan ett kulinariskt alternativ.

Så, kamma till hårskallen igen, knata iväg och andas goda dofter. Fint som ld salmiak.

Tack för hissen…

…Bon Jovi sätter orden.

…denna onsdag.

Onsdag 16 februari 2011 är kanske en av de dagar jag lärt mig något nytt, igen. Var uppe på tok för tidigt efter en sömnlös natt. Ett stundande möte har ställt till med en hel huvudbry och ångest. I morse fick jag kommentaren att jag betedde mig som en 3 åring och jo, sant som huvudet på spiken. Låg och drog täcket över huvudet och försökte göra mig mindre än jag redan är men det hjälpte föga…

Efter många nej och både suckar och högljudda stönanden som från graven det känns som jag sakta gräver djupare, steg jag upp. Muttrade tusen ord…. drack kaffe och fortsatte sura (ångestladda).

Drog ut på tiden med tanken att kanske glömmer mitt sällskap, kanske om jag försöker blinka med sömndruckna ögon och blekta ögonfransar, kanske glömmer han som jag försöker förtränga.

Då ringde min porttelefon… vem ringer på denna tidiga morgon var min första tanke, nästa var att skita i att lyfta den förhatliga plastmojjängen i hallen. Men, trots motvilja och känslor som stred svarade jag. Min fina stöttande psykolog stod där nere. Precis som om hon känt på sig att jag försökte med förföringsknep uppe hos mig på en förövrigt väldigt svår förförd person…

…så vad göra? Bita sig i läppen en sista gång, muttra de fulaste ord jag vet och ta på mig kläder, borsta rufset, ta bort sömn ur ögonen och smeta på lite färg på kinderna som är bleka på en vampyr. Leta saker jag skulle ha med mig, kämpa lite till mot motviljan och ställa mig i hissen, även detta med yttersta förakt och motvilja.

När detta möte väl var avklarat sägs det åt mig i vanlig ordning: "men visst känns det bättre nu när detta är avklarat"?

Med samma känsla som infinner sig när folk berättar hur skönt det känns när räkningar är betalda, tvätten vikt, golven torkade och middagen på bordet kl. 17 varje kväll, sitter jag där tom och uttryckslös. Va? Säger jag. Vad är det som ska kännas bättre? Personen som uttalat orden tittar på min psykolog, trevande. Min kloka psykolog säger tröstande till den trevande: "det kommer, förståelsen, men inte idag".

Det sägs mig gång på gång att förståelsen kommer inför alla vardagsmåsten, det som alla gör med en axelryckning, det där som man "bara" gör. I mig skriker det i högan sky av olust, motvilja, tristess och andra liknande känslor när detta gång på gång förs på tal. Varför måste jag?

Ja, varför måste jag? Ställer mig frågan varje dag. Kommer fram till samma svar varje gång.

För att jag vill. Det kallas struktur, få kontroll över min verklighet.

Det jag trott var kontroll har varit ångest. Ångest i en nivå som blir till ett levande helvete. Dit vill jag inte igen, aldrig!!!

Så….. efter vi gått från mötet började jag kallsvettas, må illa så illa att jag trodde jag skulle tvinga mitt sällskap att stanna bilen. Jag frågar istället varför jag börjar må så illa och kallsvettas. Svaret är inte det jag vill höra men förstår. Ångest.

Denna kära följeslagare som verkar slå till när jag minst anar och vill. Av dessa ord och förklaringen till varför inser jag att, nej, jag vill inte leva i ovisshet. Jag vill ha kontroll och struktur på tillvaron så jag kan fungera och leva i välmående med de jag älskar högst på jorden.

Resten av denna dag har varit i vuxenstatus med. Lämnat igen en sunkig kupévärmare vars kvitto jag i vuxen stil sparat ifall att något skulle hända. Det sparade mig idag 400 spänn. Det hade aldrig hänt före 2010. Då hade jag ryckt på axlarna och fortsatt mot väggen. För de 400 kronorna gjorde jag det enda rätta, i min gamla skepnad innan uppdateringen hade det varit att springa in i väggen och första butik för att göra en ångestshopping av något jag egentligen behöver. Istället styrde jag kosan mot Ica Maxi med slipknot och pantera i hörlurarna som stöd. Handlade mjölk, knäckebröd, skithuspapper, maskindiskmede och kaffel, precis som det var sagt att det behövdes hemma. Inget mer, inget mindre. Ja….en kopp nudlar till en icket så matfrisk kvinna med inbillad magsjuka och andra påhittade symptom. (hellre det en bara den vanliga jävla ångesten)

Detta är för vem som helst en bit kaka. För mig en hel dags jobb som ger mig en trötthet som är svår att övermanna och få mig att orka mycket mer idag. Så för att varva ner har jag tagit i en bok för första gången sedan december 2009:

Tänker som så…. Om inte annat somnar jag av tristess då bokstäverna dansar för ögonen. Eller så fastnar jag och det är också ok idag.

…när ord är överflödiga. När smekande händer och hjärtats slag är det enda som behövs när man andas i samma takt. När ord saknar större betydelse och för länge sen klingat ut.

Låt mig tala andiska och gömma mig i mörkret. Nära, nära.