…och Catharina Alperud hör inte ihop.

Vad är det med mig och detta eviga motstånd som förlamar….? Igår skulle jag försöka samla mina tankar inför idag. Vad jag vill ha ut av kursen, enkla mål som kan mätas. Hjärnan stod helt still och jag satt mestadels i soffan helt utmattad, svärandes över att jag inte vill. Konformera mig. Bli som "dom andra". För just det har jag planterat in i huvudet. Kursens syfte är att jag ska bli som alla andra.

Detta motstånd hade passerat över till fysiska symtom imorse. Jag hade både magsjukesymtom, nyfunnen klamydia, enkel feber med påhittat snor i näsan, barn som kanske mot förmodan var sjuka med, inte med klamydia men allt annat…

..bet ihop. Fixade inför barnens avfärd till skolan, skidor, kläder, telefoner med medföljande laddare. Allt stressandes runt där mina sjukdomssymtom hela tiden ändrade riktning.

Väl hemma igen efter att ha pussat hej då, kollat skidpjäxor inför deras vasalopp idag, i tystnaden tänkte jag bara skita i allt. Vika mig ännu en gång för det jobbiga. Mig själv. Ljuga ihop någon fin historia till kärleken om varför jag inte gått, till min psykolog och människor i allmänhet som bryr sig. För säkerhetens skull hoppade jag ändå in i duschen, klarnade lite i huvudet, tog på stridsmask, ifall att…

…jag skulle ändra mig.

Kl 10 bestämde jag mig tillslut. Svor en sista gång över konformitet och drog på mig jackan. Fick givetvis med spyan i halsen springa uppför svingen och med svetten rinnande gå genom sjukhusets slingrande korridorer mot det där förhatliga stället. Vackert be om ursäkt ännu en gång för att jag kom försent, erkänna varför och sätta mig ned.

Lyssna, fråga, få förklarat för mig ännu en gång vad syftet med kursen är.

När jag visade det enda jag skrivit inför dagen…. konformitet                     

skrattade min psykolog gott och sa…. Men nej! Du behöver inte oroa dig för det. Du kommer aldrig att behöva bli som "dom andra".

Aha! Ok, detta planterat i kortex. Helt slut efter förmiddagen vandrade jag hemåt. Hjärnan i såsform, längtandes efter lobotomi.

Men bara för en stund. Jag samlar kraft och tankar genom musik, stilla soffläge och en massa andning. För det var just det min psykolog sa, det sista innan vi skiljdes åt och jag sagt att jag inte orkade ta tag i de andra måsten vi har att göra innan helgen…

…"Catharina, andas…"

Jag andas, håller fast mig och motstår impulser. Snusar i varenda dosa jag köpt då jag inte hittar den påbörjade och bara är.

Torsdag i nådens år 2011. En dag i taget så kommer jag framåt.

ADHD-skola för dummies session 2 kommer inom kort. Men jag ska samla intryck och tankar först. Andas mer och kanske våga visa min svaghet ännu en gång för några jag litar på och älskar innerligt.

God eftermiddag!

…utan vare sig pepp eller annat kul.

Lillgänget åker till sin far idag, dvs pisstorsdag.

Jag har ska på ADHD-kurs/terapi/behandling…

…blir nog intressant hoppas jag. Jobbig dag men det kommer som vanligt att gå vare sig jag vill eller inte.

Morrn!

Älskar och saknar dessa ljuvliga redan.

…hotar att ta över dagen och det man försöker jobba med känns som en förgäves aktion bör man försöka hitta annat att göra och tänka på.

Vi sminkade helt enkelt upp oss, satte på de bästa kalasansikten vi kunde förmå denna eftermiddag.

Mötte upp med 3 fina flickors mamma som för dagen enbart hade bästaste vännen med sig. Sessan och hon roade sig kungligt medan…

…denna ömma moder höll en viss skepticism högt.

Så vi satt snällt och väntade in våra fina flickor. Samtalade när vi kände för det, satt och fipplade med våra telefoner när det kändes mer viktigt. Försökte båda två att likt flickorna bara vara och njuta av lugnet som faktiskt var på busplaneten denna eftermiddag. Få människor gjorde den saken enklare. Samt ett fint samtal från en annan krigare i vårt avlånga land.

Allt sammantaget gjorde det uthärdligt när jag helst hade velat skrika VARFÖR? högt och ljudligt. Insåg dock att ingen skulle kunna svara mig på det förutom jag själv och höll därför skriket inom mig fokuserande på att andas in…

…och ut.

Väl hemma igen med middag avklarad har svaret inte kommit till mig, förhoppningsvis innan kvällningen är här och om det inte gjort det får jag vackert vänta till en annan dag.

Det går….framåt, sakta oerhört sakta.

…trygga vrå är jag och Sessan ledig. Efter städningen på förmiddagen har jag avgett ett löfte att åka på ett lekställe med henne då hon varit tålmodig och mild, precis som de säger att kärleken ska vara.

Tålmodig och mild… Vad är det? Har mycket att fundera över idag och lär inte bli färdig. I morgon är det pisstorsdag och innan dess ska tankar och funderingar vara samlade på ett och samma ställe. I min hjärna för att stanna där och inte övergå till oövertänkta, impulsartade handlingar.

Dags att möta upp med vänner och hoppas de på något sätt kan briljera min hyperspeedade hjärna.

Till dig som tittade förbi på kaffe…Tack. Önskar bara att det fanns mer tid för samtal…

Men försöker lita på att inget försvinner ur mitt liv från och med nu. Det är för kort vårt liv för att ägna sig åt att kasta iväg saker, människor och erfarenheter som kan delas istället.

Men nu…..mot ett hatställe men favorit för dottern, och allt för mina kärlekar.

Så är det, kommer alltid att förbli denna dag.

…igår kväll.

Ett av fynden i förrådet var en helt underbar pälsmössa som jag i vanlig ordning sparat till någon i lillgänget men givetvis glömt bort…

…bättre var väl då att lil’kid fick ta över den snygga kreationen.

Så här lycklig var han igår över presenten. Härligt säger vi här hemma. I kylan gör den sig rätt!

God morgon, nu dricks det kaffe, tjatas i mängder på en seg son som är mer morgontrött än mig. Det gör inget, det går ändå…

…med havskattsfilé, färska räkor a’la kort datum disk på coop. Ea dricker öl, jag skalar räkor, vi lyssnar musik och har det lugnt och skönt.

Suger på dagen och fynden jag fann i förrådet.

Sonen dök även upp så här i kvällingen. Supernöjd över sin dag och biobesök. Fruktsallad och marshmallows blev hans kvällsfika. Som noteras kan är han oerhört nöjd över allt.

Nu är det bara tystnaden som erbjuder sällskap tillsammans med min bästa spotify-spellista. Det är fint, musik och lugn.

Oerhört tacksam även denna afton över livets alla ljuspunkter.

…kör vi sen middag då lunchen fortfarande varit högt upp efter en gigantisk sådan. Vi är lite utspridda i afton. Sonen på vift med god vän, jag och dottern med sällskap hemma. Tisdagsmiddag med Ea och lil’kid. Färska räkor och fiskgryta kör vi. Jag dricker veteöl, vad de andra dricker får stå för dom. 🙂

Sovit för första gången en hel natt föregående natt. Vaknade med ett ryck i morse av ett sms. Tack för väckningen! Kände mig märkligt pigg. Har knappt behövt äta någon medicin idag och det har varit en härlig upplevelse.

Fixat i förrådet, letat skridskor i sinne till sonen som visade sig ha toksmå och får skavsår på grund av detta. Nyttan med att gå igenom gamla flyttkartonger när man lider av obehandlad ADHD är glädjen när man finner saker man glömt att man äger. Som gamla skor, sjukt snygga pälsar osv.

Idag när jag skulle få mig kaffe på en okänd adress klädde jag mig så i min nyåterfunna päls som förövrigt är arvegods efter min gamla farmor, ett par skor jag älskat i många år och tydligen fortfarande gör. Det var fint.

Alltid kul när man slipper lägga ut pengar på onödigheter…. Som jackor, för exempel.

Nu middagsmat…. Gott!

…för att ni hittat min blogg.

Tack för kommentarer, brev och inlägg på facebook.

Vi för kampen framåt tillsammans. ADHD ska lyftas fram för vad det är, men ikväll är jag trött och tänker inte kämpa för mer än en skön stund i sängen tillsammans med Betner på kanal 5, flyta iväg i tanken och visualisera mig vid en varm brasa.

Imorgon en annan dag, förhoppningsvis bättre än den här. Vi peppar för det då tisag blir ännu en kväll med finbesök, god mat och ett och annat gott i glasen.

Najti najti!

…att få till samförstånd?

Tydligen. Vågskålen balanserar inte jämnt, verkligen inte. Surar ihop och vägrar. Som minsta Sessan när hennes ögon blänker sådär farligt. Inte ikväll, kanske imorgon. Men definitivt inte ikväll för jag någon konversation överhuvudtaget. Känner mig som häxan surtant helt plötsligt igen. Varför ska allt vara komplicerat i ena sekunden för att minuten senare så jävla underbart? Kanske för att livet skulle bli oändligt dötrist eller för att jag helt enkelt inte ska få leva i harmoni.

Burr….

…med en dag som varit lite sisådär. Trött, less men fortfarande absolut lycklig. Andra människors dumhet är inte min. Så är det. Har bara svårt att inse det när saker uppstår. Tack för pepp alla som peppat idag!

Tog mig ut en sväng trots ryggontet. Behövde se något annat, fixa lite saker samt försöka få mig lite lunch.

Åkte till Strömpilen. Stället där de saker jag behövde fanns. Passade på att slinka in på NK när jag ändå var i faggorna. Min ovilja att äta ur buffér ökar under vinterkräktider så jag bad snällt killen bakom disken om fräsch sallad. Lite underligt stirrade han nog, men gjorde beredsvilligt det jag bad om. Tack för superservice!

Bakad potatis och nyhackad sallad. Inte fy skam. Socialträning kan man kalla det också.

Ikväll dök kärleken och ett småkvitter förbi, det var fint. Middag och en massa fint prat avrundar en rätt intressant dag. Där dagen startade med kaffe hos Ea och en liten lil’kid med sjujävla morgonhumör innan gröt fått plats i magen.

Ja…enkelt är fantastiskt. Inget hets eller någon som ska toppa den andra. Jag tror jag klarar det här med vänskap och kärlek än så länge. Ger ljuvligt hopp om stundande liv.

Jag är lyckligt lottad hittills i år. Tacksam så in i nordens.

God afton!