Konformitet…

…och Catharina Alperud hör inte ihop.

Vad är det med mig och detta eviga motstånd som förlamar….? Igår skulle jag försöka samla mina tankar inför idag. Vad jag vill ha ut av kursen, enkla mål som kan mätas. Hjärnan stod helt still och jag satt mestadels i soffan helt utmattad, svärandes över att jag inte vill. Konformera mig. Bli som "dom andra". För just det har jag planterat in i huvudet. Kursens syfte är att jag ska bli som alla andra.

Detta motstånd hade passerat över till fysiska symtom imorse. Jag hade både magsjukesymtom, nyfunnen klamydia, enkel feber med påhittat snor i näsan, barn som kanske mot förmodan var sjuka med, inte med klamydia men allt annat…

..bet ihop. Fixade inför barnens avfärd till skolan, skidor, kläder, telefoner med medföljande laddare. Allt stressandes runt där mina sjukdomssymtom hela tiden ändrade riktning.

Väl hemma igen efter att ha pussat hej då, kollat skidpjäxor inför deras vasalopp idag, i tystnaden tänkte jag bara skita i allt. Vika mig ännu en gång för det jobbiga. Mig själv. Ljuga ihop någon fin historia till kärleken om varför jag inte gått, till min psykolog och människor i allmänhet som bryr sig. För säkerhetens skull hoppade jag ändå in i duschen, klarnade lite i huvudet, tog på stridsmask, ifall att…

…jag skulle ändra mig.

Kl 10 bestämde jag mig tillslut. Svor en sista gång över konformitet och drog på mig jackan. Fick givetvis med spyan i halsen springa uppför svingen och med svetten rinnande gå genom sjukhusets slingrande korridorer mot det där förhatliga stället. Vackert be om ursäkt ännu en gång för att jag kom försent, erkänna varför och sätta mig ned.

Lyssna, fråga, få förklarat för mig ännu en gång vad syftet med kursen är.

När jag visade det enda jag skrivit inför dagen…. konformitet                     

skrattade min psykolog gott och sa…. Men nej! Du behöver inte oroa dig för det. Du kommer aldrig att behöva bli som "dom andra".

Aha! Ok, detta planterat i kortex. Helt slut efter förmiddagen vandrade jag hemåt. Hjärnan i såsform, längtandes efter lobotomi.

Men bara för en stund. Jag samlar kraft och tankar genom musik, stilla soffläge och en massa andning. För det var just det min psykolog sa, det sista innan vi skiljdes åt och jag sagt att jag inte orkade ta tag i de andra måsten vi har att göra innan helgen…

…"Catharina, andas…"

Jag andas, håller fast mig och motstår impulser. Snusar i varenda dosa jag köpt då jag inte hittar den påbörjade och bara är.

Torsdag i nådens år 2011. En dag i taget så kommer jag framåt.

ADHD-skola för dummies session 2 kommer inom kort. Men jag ska samla intryck och tankar först. Andas mer och kanske våga visa min svaghet ännu en gång för några jag litar på och älskar innerligt.

God eftermiddag!