Likt mitt vanliga ADHD…

…jag, där energin sprudlar och klacksparkar är enkla och lättsamma för att slippa känna fick jag mig en rejäl aha-upplevelse igår.

ADHD-kursen jag ska gå kändes på torsdagen efter första träffen var avslutad som att ett ton sten lossnade från bröstet. Det här kommer att bli enkelt…

…enkelt? Vem försöker jag lura? Mig själv, givetvis. Terapi och behandling där man jobbar med sig själv är inte enkelt. Det är så sjujävla svårt. Otäckt, skrämmande och att stå oförstående en fredag under skärmtaken på sin parkering med tårar som fryser på kinderna, när fredagspepp är meningen med dagen, i ilska funderandes över dessa förbannade tårar…

Jag gråter sällan. Tårar är svaghet. Har sällan sett tårar i min familj, någon gång hos min älskade syster som alltid är undantaget. Hon jag skrivit om i ett tidigare inlägg, hon jag skulle dö för.

Tårar…svaghet…

Där stod jag. Kärleken inne, sovandes sin bästa sömn. Barnen i tryggt förvar på sin skola. Grannar som spatserade omkring. Jag under skärmtaket….svag, för jag grät ju. Visade mina känslor, inte för någon just precis…men jag grät hejdlöst.

I den stunden bestämde jag mig för att aldrig någonsin dölja detta. Aldrig igen. Att gråta är styrka, skönt för det som är inombords, som olja där torrheten hotar att spräcka huden. Så trots aversion tog jag mod till mig, med frusna och flödande tårar. Knatade mot huset med grannar fortfarande mötandes mig.

Resten av dagen blev kaos. Men jag lyckades på något vis ändå klara mig igenom kaoset. Förvirrade meningar och hoppande konversation där ämnena inte flöt ihop möttes Jessie av när hon och hunden Robin kom på besök.

Ea….ja, de möttes av någon de känner, vet försvinner, som absolut inte förstod mig när jag sa att tårar är en dålig sak som visar på svaghet. Kanske var det någonstans där när min kära vän sa: Men va fan!!! Gråt!!! Man ska gråta det är skönt. För det är lite så. När jag och Ea för samtal, där hon tycker att jag säger för många ja…du vet… vägrar hon godta det. En annan får utveckla sig själv och i den stunden förstår jag även mig själv. Det är skönt. Att veta att min galenhet är en tillgång i denna kvinnas liv, trist är inte bra alla dar, men ibland. Hon visar mig att postala uniformer inte behöver vara lika med tråkigt. Att man kan göra allt i glädje.

Finaste 3 fina flickors mamma fick nog också se mig ur ett perspektiv där jag inte är mitt yttersta. Jag var inte så fokuserad, men det gick det med.

Kärleken…stackarn! Vi skulle handla, på Ica Maxi, gå på systembolaget. Då han liksom Ea gillar timmeslånga förberedelser inför jobb och jag har mycket lite förståelse kring det ställde det till smärre kaos igår.

Eftersom tårar är svaghet, det har vi kommit fram till längre upp och i detta läge inte är bortsuddat och en ny etblering kring tårar inpräntad i hjärnan, väcker jag givetvis inte den sovande skönheten när jag kommer hem. Nej, nej. Man rider ut skit själv. Utan andras inblandning. Så där satt jag, i fåtöljen i köket, med hörlurar och deppmusik. Efter några timmar vaknar han äntligen till liv, lätt irriterad över att jag frångått överenskommelsen att väcka honom.

Insikten av vad klockan är leder till att stressen börjar flöda. Med vansinnet jagandes i skallen och mina ögon åker vi till helvetsplatsen på jorden…Ica Maxi. Han: du handlar, jag tar systemet. Jag: Va??? Han: Sätt i hörlurarna. Jag: Men…. dom är hemma.

Nåja…skakar mig in på hell on earth (i alla fall denna dag) tar en scanner hinner två meter in då en bloggläsare stoppar mig och vill tacka för mitt engagemang. Med kaos i skallen försöker jag på ett artigt sätt säga tack för komplimangerna när jag på vanligt Catta manér egentligen bara vill skita i denna person och springa runt som en yr höna eftersom kärleken måste vara på jobbet i tid.

Resultatet av allt detta blir att när min telefon ringer och kärleken för länge sedan är klar med sina bestyr där han även hunnit placera alkoholen i bilen, undrar var jag är och jag stammar…vid frukten, försökandes få ihop vad det var jag skulle ha trots att listan är tydlig och klar, då tror jag att vi båda fattar…

…man kan inte stressa. Minst två timmar för att handla.

Resten av handlingen är diffus…min hjärna går på högvarv och har för länge placerat sig i ett annat startläge.

Kärleken "släpper" mig i hissen med sakerna jag handlat och virvlar vidare.

Efter en kvart får jag ett sms om förlåt, jag stressade dig lite tror jag, förlåt för det. Svaret jag skickade var: Lite…vet inte riktigt om det är nyttigt men funderar. Fick inget raseriutbrott i alla fall.  Eftersom min kärlek är en ytterst lakonisk person blir svaret: Inte jag heller och det är bra.

Mitt i all denna fredagsröra där kaos hotade att ta över ordningen har jag ändå sinnesfrid. Det blir jobbigt dessa 14 veckor, jag kommer med all säkerhet att gråta ut ännu en ocean, trots att jag trodde det var avklarat under helvetesåret 2010…

…men tyvärr.

2011 kommer även det att innefattas av tårar. Tårar som läker för mig framåt. Men jag är tryggare idag. Jag får vara mig själv hos de människor jag har runtomkring mig idag. Behöver inte maskera mig, försöka bete mig vilket bara gör mig underligare. Jag kan bara säga…. kaos och de säger aha..

Man undviker många bråk om man gör så. Det verkade gå vägen under gårdagens fredag med.

Bara kommentarer, torra konstateranden om att ingen fick ett utbrott räckte, eller eldiga, om tårar som är förjävla bra.

Vad som sedan diskuterades stannar i mitt hjärta.

Tårarna som fälldes igår morse gav mer än jag någonsin trott.

Tack till er som älskade mig igår!