Tänk vad tiden går…

…denna onsdag.

Onsdag 16 februari 2011 är kanske en av de dagar jag lärt mig något nytt, igen. Var uppe på tok för tidigt efter en sömnlös natt. Ett stundande möte har ställt till med en hel huvudbry och ångest. I morse fick jag kommentaren att jag betedde mig som en 3 åring och jo, sant som huvudet på spiken. Låg och drog täcket över huvudet och försökte göra mig mindre än jag redan är men det hjälpte föga…

Efter många nej och både suckar och högljudda stönanden som från graven det känns som jag sakta gräver djupare, steg jag upp. Muttrade tusen ord…. drack kaffe och fortsatte sura (ångestladda).

Drog ut på tiden med tanken att kanske glömmer mitt sällskap, kanske om jag försöker blinka med sömndruckna ögon och blekta ögonfransar, kanske glömmer han som jag försöker förtränga.

Då ringde min porttelefon… vem ringer på denna tidiga morgon var min första tanke, nästa var att skita i att lyfta den förhatliga plastmojjängen i hallen. Men, trots motvilja och känslor som stred svarade jag. Min fina stöttande psykolog stod där nere. Precis som om hon känt på sig att jag försökte med förföringsknep uppe hos mig på en förövrigt väldigt svår förförd person…

…så vad göra? Bita sig i läppen en sista gång, muttra de fulaste ord jag vet och ta på mig kläder, borsta rufset, ta bort sömn ur ögonen och smeta på lite färg på kinderna som är bleka på en vampyr. Leta saker jag skulle ha med mig, kämpa lite till mot motviljan och ställa mig i hissen, även detta med yttersta förakt och motvilja.

När detta möte väl var avklarat sägs det åt mig i vanlig ordning: "men visst känns det bättre nu när detta är avklarat"?

Med samma känsla som infinner sig när folk berättar hur skönt det känns när räkningar är betalda, tvätten vikt, golven torkade och middagen på bordet kl. 17 varje kväll, sitter jag där tom och uttryckslös. Va? Säger jag. Vad är det som ska kännas bättre? Personen som uttalat orden tittar på min psykolog, trevande. Min kloka psykolog säger tröstande till den trevande: "det kommer, förståelsen, men inte idag".

Det sägs mig gång på gång att förståelsen kommer inför alla vardagsmåsten, det som alla gör med en axelryckning, det där som man "bara" gör. I mig skriker det i högan sky av olust, motvilja, tristess och andra liknande känslor när detta gång på gång förs på tal. Varför måste jag?

Ja, varför måste jag? Ställer mig frågan varje dag. Kommer fram till samma svar varje gång.

För att jag vill. Det kallas struktur, få kontroll över min verklighet.

Det jag trott var kontroll har varit ångest. Ångest i en nivå som blir till ett levande helvete. Dit vill jag inte igen, aldrig!!!

Så….. efter vi gått från mötet började jag kallsvettas, må illa så illa att jag trodde jag skulle tvinga mitt sällskap att stanna bilen. Jag frågar istället varför jag börjar må så illa och kallsvettas. Svaret är inte det jag vill höra men förstår. Ångest.

Denna kära följeslagare som verkar slå till när jag minst anar och vill. Av dessa ord och förklaringen till varför inser jag att, nej, jag vill inte leva i ovisshet. Jag vill ha kontroll och struktur på tillvaron så jag kan fungera och leva i välmående med de jag älskar högst på jorden.

Resten av denna dag har varit i vuxenstatus med. Lämnat igen en sunkig kupévärmare vars kvitto jag i vuxen stil sparat ifall att något skulle hända. Det sparade mig idag 400 spänn. Det hade aldrig hänt före 2010. Då hade jag ryckt på axlarna och fortsatt mot väggen. För de 400 kronorna gjorde jag det enda rätta, i min gamla skepnad innan uppdateringen hade det varit att springa in i väggen och första butik för att göra en ångestshopping av något jag egentligen behöver. Istället styrde jag kosan mot Ica Maxi med slipknot och pantera i hörlurarna som stöd. Handlade mjölk, knäckebröd, skithuspapper, maskindiskmede och kaffel, precis som det var sagt att det behövdes hemma. Inget mer, inget mindre. Ja….en kopp nudlar till en icket så matfrisk kvinna med inbillad magsjuka och andra påhittade symptom. (hellre det en bara den vanliga jävla ångesten)

Detta är för vem som helst en bit kaka. För mig en hel dags jobb som ger mig en trötthet som är svår att övermanna och få mig att orka mycket mer idag. Så för att varva ner har jag tagit i en bok för första gången sedan december 2009:

Tänker som så…. Om inte annat somnar jag av tristess då bokstäverna dansar för ögonen. Eller så fastnar jag och det är också ok idag.