När man inte firar…

…den berömda alla hjärtans dagen. När de man vill fira inte finns hemma, eller kvar i livet, eller varför inte blivit funna ännu?

Vad gör man då? Reagerar som jag gjort med att vägra fira denna i mina ögon fåniga dag (fast egentligen längtar som fan att bli det)?

Ja, att fundera över reaktioner över vissa större händelseinslag i mitt liv är inte lätt alla dagar. Men ibland behöver jag inte. Finns fler kloka därute än jag.

En klokbok sa att varför fira just alla hjärtans dag när man kan fira det när det verkligen känns som det bör firas? Mycket klokt uttalat, en dag när många säkert sitter och suckar, längtar efter en blomma eller något annat som bevisar att någon, just den där tänker lite extra på en. Det kommer andra dagar där just du innefattas av tankar, uppskattning och kärlek. Kanske inte idag men livet är inte slut just denna alla hjärtans…eller som en annan vän sa… Alla brustna hjärtans dag.

Det borde kanske införas en sådan dag också, där alla med brustet hjärta får ge varandra lite extra värme och kärlek.

Även denna klokbok bör som vanligt premieras denna dag i -20 gradig kyla med värme som sprider sig bara av att se det yviga lockiga håret. Ea. Du är klok du! Vacker inifrån och ut.

Till mina kära älskade, ni som inte är hos mig. Ni fattas mig, innerligt…innerligt. Ni är mitt allt även de dagar där det känns som om jag inte bryr mig, att enbart jag existerar i mitt liv. Ni är allt. Jag kämpar för att ge tillbaka. Jag älskar er Storgäng som Lillgäng.

Mamma