Man skulle kunna fundera på…

…om jag har lite att göra. Men oroa er icket kära läsare. Jag har bara varit utan internet några veckor och istället lagrat på mig endel inlägg som jag lägger ut när andan faller på.

Likt ett instängt djur längtar jag efter frihet. Jag längtar också efter kärlek.

Påve Benedictus XVI sa den 28/6-2010 (min födelsedag) under söndagens Angelus:   "frihet och kärlek är en och samma sak".

Eftersom kärleken påstås vara unik så tror jag att varje människa har sitt sätt att försöka visa det på är nytt och främmande, varje gång någon sorts kärlek uppstår. För min del är detta ett minerat område med många generaliserande klyschor inpräntat i cortex, svår att förändra. Tiden jag ägnat åt att inte lita på mina medmänniskor borde jag istället ha ägnat åt att leva i kärlek, kravlös sådan.

När man låser in sig i vad man tror kärlek är, där krav, hot, förväntningar och hårda ord är mer genomgående, missar man kärnan i det unika innehållet, det kärlek absolut inte är, där man likt ett fångat djur sitter i bur med en enda tanke, jag vill ut. För så fort man tämjt ett djur, tagit ifrån det dess frihet, när respekt och förståelse ersatts av undergiven underkastelse för den andre är man ute på villospår.

Kanske om man försöker släppa på banden som håller oss människor fastbundna vid dessa tankemönster, kanske går det då att förändra. Skölja ur den grå hjärnsubstansen och ersätta den med frisk rosa, få ur sig det onda man burit med sig från gång till gång och våga öppna ögonen för det som finns framför en.

Får jag känna frihet kan jag förhoppningsvis känna kärlek. Frihet att vara jag och ingen annan påhittad mall av vad jag är.

Jag omvärderar saker från dag till dag, men en sak vet jag med säkerhet.

Jag känner mer kärlek idag än igår, jag låser sakta upp min inre bur, flaxar lite då och då med vingarna, prövande…

…när jag lättar och lyckas lyfta är även kärleken med mig och friheten.