Psykiatrins eldsjälar…

…till er får det bli ett alldeles eget inlägg. Ej värdigt att blanda in enorm tacksamhet i samma inlägg som bottenskrapet, kanske får de för sig att ingå i en kategori de ej tillhör. Dagens stora går till er som funnits för mig de dagar livet svajat. De som sett till att både jag och 3 fina flickors mamma fortfarande lever och ingett ett visst hopp om att det finns robin hoods även i de egna leden. De som inte håller varandra om ryggen utan går er egen väg men med den största avskyn och motståndet från era sk. egna, ja arbetskamrater. Ni som dukar under av all skit ni får ta samt den nöd och arbetsbörda ni får bära pga de som uppbär lön utan saklig grund mer än en fastanställning och människors ovilja att arbeta med psykiskt sjuka och funktionshindrade. Idag har varit en dag av glädjande insikt. Ni finns. Ni ser. Förmågan att se människors förändring till det bättre, att inse att även den som varit längst ner i skiten kan resa sig och låta sig bli hörd och trodd. Tack vare er finns det en värdig samhällsmedborgare, mamma, älskad sambo och vän på förvisso en skrämmande plats men ändå på rätt ställe bland människor som fortfarande bryr sig om att se till individen och förmågan att läka till en hel sådan. En person sa i afton att diagnoser är färskvara. Kan inget annat än hålla med. Själv har jag plöjt mig igenom 3. När den sista blivit klar föll livet på plats. Inget är oföränderligt. Att leva med den inställningen gör att sådana som jag med flera ges en chans. Tack alla inblandade personal för dagens gärning. Fortsätt kämpa huvudet högt. Utan er finns inget hopp. Inför psykiatrin är vi alla lika. Glöm ALDRIG det. God natt stora människor. Ni är värd er vikt i guld. All respekt från Catharina ”vigilante” som bevisligen kan bli en större människa.