Supersura sunk måndag…

…är här.

Dagen då mycket skulle hända, men inget hände. Boven i dramat är jag i egen hög person. Med ännu en insikt om hur lätt jag kan vackla i min personliga utveckling (eller vad man säger) och istället börja tvivla över mig som person.

Hur oändligt jobbigt vissa saker är och hur lätt jag startar min hjärnas process att än en gång nedvärdera mig så till den milda grad att det blir svårt att se nyanserna som utgör en person. Vad som är vad och det verkliga i tankarna. Det viktiga i livet blir svårt att fokusera på när allt man egentligen ville var att vara en fin människa på alla plan.

I sådana här lägen är det extra svårt om man träffar någon som med sin utstrålning och person slår en mitt i solar plexus, får ens världsbild att vilja ändras och där man helst vill vara den superkvinna jag aldrig blivit.

Mitt hjärta brinner. Hjärnan smälter ihop och allt är diffust skrämmande men samtidigt underbart. Livet pågår, jag försöker innerligt att vara med.

Sunkmåndagar då man inser att man är tillbaka i skiten kan jag dock vara utan, helst resten av mitt liv. För att bli det är det bara att bita ihop, möta eländet med öppna ögon. Göra om, göra rätt.

Fördriver sorg med påhälsning hos syster med finfina mostersbarn.