Ännu en uppdatering…

…från gårdagens händelse angående psykiatrin.

Måste först och främst säga att alla inom denna verksamhet verkligen inte ska dras över samma luskam som viss sk. vårdpersonal. Det finns glittrande guldkorn som arbetar på ett anständigt och engagerat proffisionellt vis. Tyvärr är dessa få till antalet och svåra att urskilja när man i hettan över situationen har svårt att känna igen äkta guld mot kattguld. Rädslan och osäkerheten blir också att dessa ska bränna ut sig över den massiva arbetsbörda de axlar när de tar sig an saker som egentligen inte ens är deras sak att engagera sig i. Men jag säger tack till er som ordnade saker igår med kort varsel.

Tack! Ni är guld värd och all heder åt ert arbete.

Personen som var aktuell igår fick under eftermiddagen ett recept skickat till apoteket så det är nu fixat inkluvsive önskemål. Bra det. Fortfarande är det ett tragiskt faktum att den egentliga berörda sk. behandlaren som är kopplad till denna patient och som dessutom blivit varslad i god tid…… 1 månad i förväg inte gjort jackshit!!! Precis som min förre behandlare som under våren betedde sig precis som om h*n hade alzheimer eller var mer lik sina virriga patienter än den vårdpersonal h*n skulle vara.

Det har nu gått 1 år sedan jag blev inskriven på nya enheten där jag blev lovad att få adekvat hjälp för min problematik. De läkare jag haft är sedan länge borta och på andra uppdrag. Den sk. KANS:en jag hade fram till sommaren med sitt bristande sätt att hjälpa finns kvar på enheten. Den sk. avdelningsföreståndaren fortsätter att sluta tidigt, äta godis på stan och ignorera mail hon får sig skickat utöver sina behandlare. Min nuvarande KANS/psykolog däremot ger jag stående ovationer till, för att hon orkar med att gå in i en sådan ofungerande enhet och trots allt vara så bra. Det jag lärt mig under detta år har jag lärt mig av denna person.

Det har gått 1 år sedan personen i förra inlägget från psykiatrins baksida kom in i systemet. Man kan fråga sig vad som egentligen hänt under det året. Svaret är enkelt. Ingenting i princip. Jo, frustration, uppgivenhet och orkeslöshet har skapats kring en människa som från början besatt mycket sådan själv. Med vissa av dessa sk. behandlares ointresse och ignorans ställer det till otroligt mycket för personer som faktiskt bara har en önska. Att få fungera något sånär som alla andra. Att slippa agera i affekt och kunna ha en stabil struktur i sin tillvaro. Slippa att ha tappat all energi innan man ens tagit sig hem från arbetet när det egentliga jobbet börjar med barn, mat, städning, tvätt, sånt som vi inte klarar av när allt arbete måste fokuseras på det som enligt denna person räcker, arbetet. För har man ett arbete som man sköter men däremot har kaos i privatlivet där barn påverkas negativt har det ingen som helst betydelse. Då kan man inte få hjälp. För att få hjälp måste man vara suicid, vara utan arbete och gå på en mängd mediciner.

Främst av allt är det tragiskt att dessa sk behandlare/KANS kan gå till arbetet med högt huvud och anse sig göra ett fullgott arbete. För om de inte anser att de kan göra det, hur kommer det sig att de i så fall fortsätter med detta?

Det är väldigt skrämmande att de anser sig kunna göra så här mot människor som i många lägen har betydligt högre intelligens och sitter på högre poster i samhället med betyg över medelsnittet. Ännu mer beklämmande blir tanken på hur de behandlar patienter som inte orkar göra sin röst hörd.

God förmiddag säger jag bara…. välkommen till verkligheten.