Sex veckor…

…är det idag. SEX VECKOR!!!

Jag har varit hemma från sjukhuset i sex veckor. Har väntat i lika många veckor på den nya medicinen. Den första läkaren svor att hon skrivit och skickat iväg alla papper före hon gick på semester. Nästa läkare säger att han inte hittar någon sådan ansökan från henne och så har det nu pågått. Fram och tillbaka, tillbaka och fram.

Jag har ringt VARJE vecka och tjatat! Sagt att jag har barn, att det snart är höst och att jag vill vara fungerande då eftersom det kommer skola och annat som är viktigt att kunna genomföra. Att jag blir fysiskt sjuk av den medicin jag äter nu men tänk! I väntan på den nya….så får jag samma skit igen och igen. Ni undrar säkert varför jag ändå fortsätter äta denna skit och på det kan jag svara att utan helt och hållet är livet kaos på en vecka och det vill jag verkligen inte ge de mina. Jag vill kunna kramas, jag vill känna känslor, jag vill kunna organisera mitt liv och vara nere på jorden med alla andra.

Blev så otroligt besviken när den stackars sekreteraren ringde nu på förmiddagen och meddelade att läkaren i väntan på förnyat mitt recept, igen. Jag kan förstå henne som är en mellanhand som ska meddela sådana som mig, frustrerade och ledsna, att hon inte har ett juvelbestrött arbete. Så jag lyckades hålla mig lugn och be henne hälsa tant doktor att hon skulle ringa upp mig.

Snart slutar det med att jag campar på plats och sitter som en nagel i ögat på dom tills detta löser sig. Jag är så innerligt less på detta.

Jag vill också ha ett liv som jag kan trivas med och där människor kan trivas med mig.

Jag är ledsen in i hjärtat och det får jag vara för det har en klok människa sagt till mig. Det är normalt att känna sorg och glädje även om det är berg och dalbana på dessa ibland. Händer även Svenssons har det sagts mig.

Idag är jag Svensson och väldigt ledsen.