Satt och lyssnade på p3s morgonpasset i vanlig ordning när jag körde lillan till dagis i morse.
De diskuterade småstäder och uniformering som tycks vara ett signum för hur det ter sig i dessa inskränkta samhällen. Miss Li som var gäst berättade att hon inte vågat gå i klänning när hon bodde i Borlänge för att det var för annorlunda, utan det var jeans som gällde.
Snurrade fast där. Klänning, när började man använda det utan motvilja och enbart till examen? Jag tror det var vid 18 års ålder när man gick ut på krogen första gången och tog på sig ett tight fodral och pumpsen på. Å andra sidan var det ju också en sorts uniformering för alla inklusive jag hade just denna utstyrsel samt pudelfrisyr med blondering som frätt sönder skallen och en lugg stor som en vägg. Så det där med klänning var inte så intressant att bryta sig lös ifrån, för där gällde samma regler som med allt annat. Umeå har varit en trist tillställning i många ungdomsår.
När jag gick i sexan, hittade jag igen en gammal lodenrock, kommer ni ihåg dessa? Mossgröna med bruna fina knappar. Jag blev så fantastiskt mobbad för att jag bar den så jag fick ge upp. Mina elaka inskränkta klasskompisar var passande för inavelshålet…Holmsund/Obbola.
Att komma ny till en skola när man är i tonåren är ingen hit. Har man dessutom en annorlunda livstil, ej självvald, så blev mitt liv ett rent och skärt helvete. Att ses utifrån personlighet existerar inte.
Som tur var fick jag vara med de populära brudarna efter ett tag men den annorlunda stämpeln försvann aldrig.
Idag talade jag med min son om söndagens kalas där han ska ta med sin gröna gamla crescent. Den som jag älskar för att den är så retro men som han lär bli ensammast av killarna att föra fram. De andra har tydligen växlar, handbromsar och annat junk på sina cyklar. Frågar honom milt om han vill att vi ska titta på annat alternativ. Men han säger att det är lugnt. För han är nöjd med den och det går fort att cykla på den.
Men genast ska ni veta började tankar mala i skallen, om att sticka ut, mot sin vilja, om att inte höra till.
Mina barn ska inte behöva känna så, men i det yttersta ska jag stärka deras självkänsla och få dom att känna att de duger som dom är och att pissa på de som pissar på dom.
Hårt? Kanske. Livet är hårt och ingen dans på rosor. Att välja vara annorlunda kostar. Att bli sedd som annorlunda trots att man inte är det är för jävligt och kallas också för mobbing.
Jag avskyr det.
Kram!
Senaste kommentarerna