I min verklighet…

…finns inga garantier.
En sak har jag i alla fall insett och det är att utan sömn blir man galen. Har sedan i morse hunnit tvätta, städa och torka golv, gosat ungar och köra en sväng på CT.
Kroppen blir tillfredsställd av detta har jag märkt men snart sitter jag väl igen med en reptilhjärna och dreglar. Nu ska jag juh försöka va så lite melodramatisk som möjligt men det är just nu en kamp. Lite lättare än förr ska dock tilläggas men jag står emot och vägrar ge upp. Livet har blivit alldeles för underbart att leva.

Lillgänget har ledig dag idag och har inte rykt ihop en enda gång utan de har vandrat mellan rummen och samsats om sina saker.
CT:n blev en succe även hos dom så de försöker i bästa stil att få runt pedalerna så de kan träna som mamma. Ser fantastiskt roligt ut och de är otroligt uthålliga….Får en själv att komma på skam.

En rolig sak som hände igår var att sonen blev bjuden med hem till en klasskompis på måndag. Vet faktiskt inte vem som blev mest uppåt av det, jag eller sonen. Men det kändes bra och sonen var nöjd hela gårkvällen.

Jag har försökt komma till något sorts avslut gällande min sjukdomstid. Att älta sina krämpor i blogg ut och blogg in är inte min stil. Jag vill vara jag och inte min sjukdom. Att ge sig själv en identitet via sjukdomar har aldrig lockat och verkligen inte nu. Så är det någon som undrar och blir lite nyfiken så kan ni fortsättningsvis fråga.

Trist vardagsblogg ska eftersträvas med eller utan reptilhjärna.