…såvida inget alldeles osannolikt inträffar som till exempel att Hans Lindberg och Moa Brydsten beslutar sig för att använda någon av alla de bakdörrar som trots allt finns tillgängliga, om de bara hade modet att erkänna sina misstag. Det finns också en strimma hopp om att förvaltningsrätten trots allt ska överraska oss som numera hyser en viss skepsis till allt vad jurister heter och vad man kan förvänta sig av dem.

Om nu allt annat går på tok så är det ändå skönt att veta att vi har vänner där ute i den politiska djungeln som är redo att kämpa vid vår sida när vi ger oss ut längs vägarna för att knacka dörr och samla underskrifter för att få till stånd en folkomröstning. De partier som stödjer oss i vår kamp är Centerpartiet, Kristdemokraterna, Vänsterpartiet, Arbetarpartiet och Feministiskt Initiativ och kanske något till… Det finns ett antal representanter i de övriga partierna som också står bakom oss trots det egna partiets ståndpunkt. Jag nämner inga namn men ni vet själva vilka ni är. Så om ni bara ser till att de övriga uppbringar en gnutta ryggrad så ska ni se att det ordnar sig…

Centerpartiet har officielt uttalat sitt stöd vad gäller arbetet med såväl namninsamling som själva folkomröstningen vilket vi är ytterst tacksamma för. Jag rekommenderar verkligen att ni läser och delar den insändare som Centern skrivit om detta. De förtjänar verkligen att hyllas för sitt mod att stå upp mot den orättfärdiga makten i kampen för frihet, jämlikhet och solidaritet samt landsbygdens skolor förstås…

Insändaren hittar ni här: Låt invånarna rösta om skolan

Vi i femman är säkerligen den mest trivsamma av alla de klasskamper som vi känner till! Men i dag ska vi inte prata om trivsamheter utan vi ska börja nosa lite på den ojämlika och osolidariska kamp som pågår mitt ibland oss. 

Den klassiska klasskampen som står mellan arbetarna och ”kapitalet” kommer nog alltid att finnas, åtminstone om vi isolerar företeelsen till förhållandet mellan arbetarnas kamp för högre löner och kapitalisternas vilja att hålla nere lönerna. Här hittar vi grunden till många av de tal som genom tiderna hållits på första maj. 1:a maj är den av våra helgdagar som av ideologi är lika röd som loggorna för de partierna som tycker sig äga åsiktsföreträde till just denna dag. Klicka här om ni vill se vad andra partier tycker om det.

Sedan skulle nog också ganska många säga att vi har en klasskamp mellan män och kvinnor om vi väljer att se kön som två olika klasser i ett patriarkalt samhälle. Den här kampen kommer säkerligen också att  fortsätta ett bra tag framöver. På senare tid har även detta fungerat som inspirationskälla till många eldiga tal.

Det finns dock en klasskamp som det i första maj-talen aldrig refereras till, kanske beror det på att solidaritetstanken nuförtiden endast är tillämplig inom stadskärnan! Hur som helst så är det en klasskamp som blir allt tydligare i hela vårt avlånga land, inte minst i Umeå  där denna kamp eldas på frenetiskt av den politiska ledningen. Jag pratar alltså om inget mindre än kampen mellan stad och land. Gränserna för dessa två ”klasser” är flytande och svåra att med enkla etiketter skilja åt. Det vi dock kan konstatera är att i Umeå har dessa gränser i princip satts där stadskärnan slutar. Vilket betyder att polariseringen här sätts med betydligt snävare parametrar än om vi pratar om det mer klassiska förhållandet mellan städer och glesbygd. Men Umeå har ju alltid varit nalta eljest…

Urbaniseringen som är Umeåpolitikernas favoritprocess är också det som i allra högsta grad driver på denna klasskamp. Att våra politiker helt och hållet har missförstått urbaniseringens totala effekter kan nog till stor del förklaras med deras felaktiga och kortsiktiga syn på mekanismerna bakom tillväxt. Men Umeås tillväxt får vi ta och prata lite mer om senare…

Sist men inte minst vill jag dela de visdomsord med vilka Hans Lindberg avslutade sitt första maj-tal igår:

”I dag på arbetarrörelsens högtidsdag ska vi andas in djupt, fylla lungorna och kroppen med kamplust, med inspiration för själ och hjärta. Vi ska tillåta oss att drömma och för en stund känna att vi lever i den värld vi vill skapa. När vi som medmänniskor inte låter oss begränsas av det rådande är det bara fantasin som är hindret. Det är den drivkraft som för hoppet om morgondagen vidare och som är grunden till formandet av vår gemensamma framtid. Det är i gemenskapen, i stöttandet av varandra som näringen finns till förändring. Det är solidaritet.”

Det är ytterst intressant att Hans nu tydligen endast anser att det är fantasin som sätter begränsningar för de kommunala verksamheterna! Det måste ju innebära att vi inte längre har några ekonomiska ramar som hindrar t.ex. ombyggnationen av F-6 skolan i Bullmark! Eller kan det vara så illa att vår politiska ledning inte ens kan fantisera om något som ligger utan för stadens murar…

Klasskampen fortsätter så kämpa på!