Ulf Kristersson har nu öppet deklarerat att han vill bilda en regering bestående av M och KD – En regering som därtill kommer att ha ett djupt samarbete med SD för att få igenom sin politik – Att den regeringsbildningen kommer att röstas ner tar jag för givet.

Med det sagt så kommer det att bli en realitet att moderaterna och Ulf Kristersson är den part och del av alliansen som en gång för alla dödar och begraver alliansen genom att dela den på mitten.

Kristerssons vägran att låta Annie Lööf sondera möjligheterna till en regering bestående av alliansen och MP är det som startade splittringen av Alliansen och Kristerssons största snedsteg – Detta därför att han är makthungrig och därför att han vill bli statsminister oavsett av vilket pris han behöver betala för att nå dit.

Ebba Busch Thor och KD är inte ett dugg bättre och hennes naivitet är uppenbar – Först i uttalandet att det skulle bli kostsamt för SD att fälla en alliansregering och nu senast i hennes uttalande att det är mer eller mindre skandalöst att ett borgerligt parti röstar emot en eventuell borgerlig regering.

Att C och L står upp för sitt löfte att aldrig ingå i en regering som behöver stöd av SD kommer över tid att göra dem till vinnare bland de partier som fram tills nu ingått i alliansen.

Precis som jag skrivit tidigare så ser jag alla förutsättningar för C att bli det största borgerliga partiet inom en till två mandatperioder samtidigt som L stärks och blir stabilt på en nivå runt 8%.

Att som EBT och Kristersson göra sig beroende av SD är ett misstag – Ett misstag som innebär att SD kommer att få ett oerhört mycket större inflytande över svensk politik än många kan förstå idag. Att leva i ett Sverige där SD styr direkt eller indirekt kommer inte att bli någon angelägen upplevelse för någon om jag får tro något i frågan.

Med detta sagt så tror jag att Ulf Kristersson i och med detta försök spelar bort sig själv från den svenska politiken i framtiden och att han inom mandatperioden kommer att tvingas avgå som partiledare för M till förmån för nya och oprövade kort som sannolikt gör bäst i att återvända till den politik Reinfeldt införde när man döpte om sig till Nya moderaterna.

I slutändan ser jag i egentlig mening bara ett enda regeringsalternativ utan att vi har ett extraval och det är en regering bestående av S, MP, C och L som gör upp i de frågor man kan göra upp i för att därefter lova varandra att man kommer att acceptera att övriga frågor avgörs av hoppande majoriteter i riksdagen.

Det enda alternativ jag kan se till en sådan regering är en minoritetsregering enbart bestående av S även om en sådan ter sig både avlägsen och därtill svag.

”Hemligheten till en framgångsrik morgondag ligger gömd i de beslut vi fattar idag”

Det råder brist på kvalificerad arbetskraft på många områden – Bland annat i yrken som svetsare, elektriker, byggnadsarbetare industritekniker, bussförare, Lastbilschaufförer och vårdpersonal med flera yrkesgrupper är bristyrken. Därför måste yrkesgymnasiet omvärderas och få högre status.

Därför är det är hög tid att vi inser att alla gymnasieprogram inte behöver vara högskoleförberedande utan att de mer än väl fyller sin funktion så länge som den utbildning de ger innebär att den som lämnar skolan efter fullgjord utbildning kommer i arbete.

Dagens situation där de yrkesförberedande programmen har få sökande därför att vi som politiker och samhälle signalerat att program på yrkesgymnasiet endast är en utväg för förlorare måste upphöra då alla människor och alla yrken är lika mycket värda.

Alla människor är inte ämnade att bli läkare, advokater, ekonomer, jurister eller ingenjörer vilket vi måste ta fasta på då kvalificerad yrkeskunskap i min värld är minst lika viktig som teoretisk kunskap om Sveriges framtida konkurrenskraft ska bestå.

Därför föreslår jag en omdaning som innebär att statusen höjs för dessa program samtidigt som den som söker till programmet själv kan välja om man vill läsa programmet med eller utan högskoleförberedande ämnen.

För de som är skoltrötta och/eller helt ointresserade av högskolestudier bör vi erbjuda en 2-årig variant som enbart inriktar sig på själva yrkesutbildningen med möjlighet att läsa in de ämnen som är yrkesförberedande genom att komplettera med ett 3:e studieår om och när de så själva önskar.

Vad jag tänker mig är att man endera kan läsa det 3:e högskoleförberedande året direkt i samband med yrkesutbildningen alternativt senare som en skräddarsydd komvux utbildning den dag man kommer på att man vill vidareutbilda sig och gå på högskola eller universitet.

Industrin skriker efter yrkesutbildad arbetskraft – Därför ska vi som samhälle ge industrin det den efterfrågar utan att som samhälle ställa krav på att arbetskraften ska ha högskolebehörighet efter slutförd yrkesutbildning.

Rätt skött blir yrkesgymnasiet även ett snabbspår in i arbetslivet för de flyktingar som kommit till Sverige i och med att utbildningen är relativt kort och yrkesinriktad och kan läsas samtidigt som man lär sig svenska språket.

Som socialdemokrat förordar jag därför en omvärdering av yrkesgymnasiet och yrkesförberedande utbildningar – En omvärdering som innebär att vi släpper kravet på att alla gymnasieelever ska ha högskolekompetens efter slutförd gymnasieutbildning, samt att vi uppvärderar yrkesutbildningarna genom att ge de professioner de leder till samma status som övriga yrken i samhället.

Samtidigt som vi höjer statusen för yrken som utförs av de som gått yrkesgymnasium eller en YA-utbildning istället för en teoretisk högskoleförberedande utbildning ska vi kämpa för att lönerna för dessa breda yrkesgrupper höjs. I Sverige ska vi konkurrera med kunskap och yrkeskompetens och inte med enkla jobb och sänkta ingångslöner.

Alla yrken är lika mycket värda – Det spelar ingen roll hur duktiga arkitekter och ingenjörer vi har i Sverige om inte dessa kompletteras med de som kan bygga och/eller tillverka det som arkitekterna och ingenjörerna ritar och konstruerar. Därutöver måste det som byggs och tillverkas servas, repareras och underhållas för att fungera.

Därför och just därför ska de yrken som yrkesgymnasiet utbildar till uppgraderas och få den status de förtjänar och därmed den tillströmning av elever yrkesgymnasiet behöver för att tillgodose industrins behov av kvalificeras arbetskraft.

Dessutom leder en sådan förändring till att vi över tid lever upp till den svenska samhällsmodellens ide om att ett jämlikt samhälle – Det samhälle som innebär att vinsterna av allas arbete ska fördelas mer rättvist än idag.

”Hemligheten till en framgångsrik morgondag ligger gömd i de beslut vi fattar idag”

Facklig politisk samverkan har historiskt haft en oerhört stor betydelse för Sveriges utveckling – Utan denna hade Sverige varit ett betydligt fattigare land med sämre välfärd och större inkomst- och förmögenhetsklyftor än idag.

Dessutom ligger facklig politisk samverkan mig nära om hjärtat därför att den är det bästa verktyget facket har i sin verktygslåda för att åstadkomma permanenta förbättringar för Sveriges arbetare samt för att bygga ett jämlikare samhälle där alla människor har lika värde.

Den fackligt politiska samverkan har historiskt skördat stora framgångar – Utan denna hade aldrig MBL, LAS och utbyggnaden av offentlig sektor blivit verklighet och högst sannolikt hade inte sjukförsäkringen och a-kassan funnits – Därför är det viktigt att facklig politisk samverkan upplever en renässans och blir lika stark som den varit historiskt.

Därför gläder det mig att Kommunal’s ordförande Tobias Baudin är inne på samma linje som jag – Nämligen att facklig politisk samverkan är en fundamental ingrediens i ett samhälle byggt enligt den svenska samhällsmodellens principer.

Förutom att återupprätta fackföreningarnas inflytande över arbetets utformning och fackföreningarnas betydelse för att skapa en situation där vinsterna av allas arbete fördelas mer rättvist genom att landets arbetstagare får rejäla löneökningar de närmaste åren måste Värdediskrimineringen – Dvs. skillnaden mellan manliga och kvinnliga löner bort.

I ett jämlikt samhälle är det en självklarhet att lönen för samma arbete ska vara lika för en man och en kvinna – Något vi för övrigt förverkligat på ett bra sätt. Värdediskriminering handlar därför inte om detta utan om att utjämna lönerna mellan typiskt manliga och typiskt kvinnliga yrken.

Det är därför lönerna för de som arbetar inom offentlig sektor ska tillåtas öka mer än lönerna i resten av samhället.

Därutöver handlar facklig politisk samverkan om att på nytt stärka banden mellan landets fackföreningar och socialdemokratin.

Socialdemokratisk politik baserad på kärlek, solidaritet och alla människors lika och okränkbara värde är betydelsefull och kraftfull i det arbete som måste till för att skapa ett samhälle som är uppbyggt enligt den svenska samhällsmodellens principer.

Det är som ett led i den kampen vi ska fördjupa det fackligt politiska samarbetet så att vi en gång för alla kan begränsa användandet av visstidsanställningar till ett minimum samtidigt som vi stärker a-kassan, LAS, MBL och det fackliga inflytandet över arbetets villkor.

Jag tycker det är bra att Baudin gjort klart för både Stefan Löfven och regeringen att ett fördjupat fackligt politiskt samarbete innebär att vi ska kämpa tillsammans – Kämpa för att konkurrens framgent ska bygga på kunskap och kompetens snarare än på enkla jobb och låga ingångslöner.

Ett ökat fackligt politiskt samarbete är nyckeln till framgång vilket vi kan se i vår historia – Dessutom den enskilt viktigaste anledningen till ett framgångsrikt samhällsbygge efter valet 2018 och framåt.

”Hemligheten till en framgångsrik morgondag ligger gömd i de beslut vi fattar idag”

Redan i juni 2016 sa väljarna sitt vad gäller den traditionella blockpolitik som länge präglat Sverige genom att en majoritet av väljarna sa att det är hög tid att skrota blockpolitiken till förmån för nya politiska konstellationer.

I den opinionsundersökning som DN/Ipsos presenterat resultatet från i juni 2016 om väljarnas inställning och syn på den traditionella blockpolitiken framgår de föga förvånande att en majoritet av Sveriges röstberättigade anser att den spelat ut sin roll och att den därför bör skrotas till förmån för ett system där alla partier går till val i egen regi.

Vidare framgår det att väljarna tycker att valresultatet sedan ska leda fram till ett politiskt nytänk som gör att regeringssamarbeten i olika former kan sek över de gamla blockgränserna för att skapa framtida regeringar som är starka och handlingskraftiga.

Det är i det läget vi befinner oss idag och det är sett ur det perspektivets och väljarnas inställning jag i det läge vi befinner oss i förespråkar en regering bestående av S, MP, C och L.

Även om de som vill skrota blockpolitiken bara utgör 52% av de tillfrågade ska detta ställas mot de blott 34% som säger sig vara för densamma vilket som jag ser det ger klart och tydligt besked om att blockpolitiken spelat ut sin roll.

Föga förvånande är moderaternas väljare de som är de starkaste förespråkarna för en blockpolitik då moderaterna är det parti som gynnats mest av blockpolitiken på senare år.

Bland centerpartiets och liberalernas väljare är majoriteten mot den traditionella blockpolitiken och minsta stödet för blockpolitik hittar vi hos de röd/gröna partierna och hos SD väljare.

Landets statsvetare är tudelade om blockpolitikens betydelse för valutfallet – Vissa hävdar att blockpolitikens vara eller icke vara saknar betydelse som valfråga medan andra menar att det har stor betydelse för utfallet i valet om man går till val ensam eller i allians med andra via ett gemensamt valmanifest.

Dock ser statsvetarna ut att vara hyfsat överens om att koalitionssignaler är viktiga för väljarna och att dessa vägs in i det slutgiltiga beslutet om hur man ska rösta vilket jag tycker påvisades rätt tydligt i årets val.

Ett system där alla partier går till val på ett eget valmanifest utan att i förväg låsa sig för koalitioner i den ena eller andra riktningen skulle utan tvivel ge mer preferensröstning där varje väljare röstar på det parti och den politik de gillar bäst.

Med en sådan ordning får vi ett system där det parti som blir störst i valet men saknar egen majoritet måste söka stöd för sin politik genom att söka samarbeten över partigränserna – En sådan ordning ger dessutom en ordning som bättre än idag tydliggör de ideologiska skillnaderna mellan partierna.

En sådan ordning skulle sannolikt även innebära att vi i en framtid ser politiska samarbeten som idag är otänkbara på grund av att vi låst fast oss i ett tänkande som bygger på en traditionell blockpolitik som i egentlig mening sedan länge spelat ut sin roll i Sverige.

En samlingsregering bestående av S, MP, C och L är enligt mitt förmenande den bästa lösningen för stunden – En sådan regering skulle enligt mitt förmenande ha betydligt lättare att göra upp både till höger och vänster vilket innebär att Sverige blir betydligt lättare att regera framgent än idag.

Det är på denna grund jag säger – Skrota den förlamande blockpolitiken och skapa en ordning där alla går till val var för sig på sitt eget valmanifest.

”Hemligheten till en framgångsrik morgondag ligger gömd i de beslut vi fattar idag”

Med jämna mellanrum kan vi läsa att det råder stor brist på busschaufförer och att behovet av att rekrytera är skriande – Den senaste artikeln i ämnet hittar du i dagens VK på följande länk: https://www.vk.se/plus/2556867/skriande-behov-av-bussforare.

I artikeln går det att läsa sig till att det initiala och omedelbara rekryteringsbehovet är 7,300 bussförare fram till 2020 vilket innebär ett år från nu – Därefter varierar buden om behoven en aning från tid till annan men man brukar ange det framtida behovet för att lösa pensionsavgångar till ca. 2,000 nya bussförare per år fram till 2030.

Vidare kan vi läsa om hur många bussbolag tvingas ställa in turer därför att det saknas förare vilket givetvis är förödande för samhällets tillit till en fungerande och effektiv kollektivtrafik.

I samma artikel går det att läsa att att arbetsgivarsidan inte förstår varför det är så svårt att rekrytera ny personal till ett yrke som är relativt välbetalt och därtill ganska fritt – En inställning jag har viss förståelse för även om jag vet att arbetsgivarsidan innerst inne vet varför situationen ser ut som den gör.

Innan jag går vidare i mina skriverier i ämnet vill jag säga att ansvaret för den uppkomna situationen på inget sätt tillhör enbart landets bussarbetsgivare.

Verkligheten är sådan att huvudansvaret för den uppkomna situationen till största delen ligger på landets politiker och deras strävan efter att ständigt få mer och bättre kollektivtrafik till samma eller lägre kostnad.

Som alla vet kör jag buss själv när jag är frisk och arbetar och jag kan skriva under på att bussföraryrket är både fritt och roligt och för den som gillar att köra och träffa människor – Anledningen till rekryteringsproblemen ligger inte i lönen eller i friheten som sådan utan beror på helt andra saker.

Min övertygelse och det jag anfört under flera års tid är att svårigheten att rekrytera bussförare beror på arbetstiderna men mest av allt på att en bussförare i enlighet med det kollektivavtal Kommunal slutit med arbetsgivarna tillämpar ett regelverk som innebär att raster oavsett av om de sker på hemmaort eller bortaort bara betalas för 15 minuter av varje timme rasten varar.

Det i sin tur innebär att en bussförare kan tillbringa den maximala ramtiden avtalet tillåter som är 13,5 timmar på sin arbetsplats och trots det inte ens få lön för 8 timmars arbete.

Det är just dessa obetalda raster som gör att väldigt få unga söker sig till bussföraryrket. Ingen eller i vart fall väldigt få småbarnsföräldrar attraheras av att vara konstant borta från sin familj för att få ihop till en heltidslön och det är därför branschen har rekryteringsproblem.

Hur ser lösningen ut?

För mig är lösningen enkel – Låt oss i framtida upphandlingar alltid säkerställa att det som skallkrav i upphandlingen stipuleras att all den tid en anställd vistas på sin arbetsplats jämte avdrag för 1 timmes avdrag för mat- och fikaraster ska vara betald tid.

Fram tills detta är genomfört bör arbetsgivarsidan införa samma sak med omedelbar verkan trots att det fördyrar för dem – Gör de så är rekryteringsbehoven snart ett minne blott.

”Hemligheten till en framgångsrik morgondag ligger gömd i de beslut vi fattar idag”

Det är med förfäran jag under lång tid följt utvecklingen inom LSS och de utredningar och förslag som ges om hur LSS ska fungera i en framtid – I min värld är ett värdigt och fungerande liv för den som har en funktionsnedsättning en viktig byggsten i ett samhälle byggt enligt den svenska modellen. 

En ledare i Arbetet signeras Martin Klepke med titeln ”Slakten av LSS – ett politiskt haveri” får nästan hjärtat att stanna av förfäran över hur vi avser behandla de som behöver samhällets stöd för att kunna leva ett värdigt liv i framtiden.

För den som är intresserad av att läsa Martin’s ledare kan du göra så på denna länk: https://arbetet.se/2018/11/08/slakten-av-lss-ett-politiskt-haveri/

Att min egen regering tillsatt en utredning i om LSS och dess framtida utformning och funktion är givetvis bra – Däremot är det mindre bra att utredningen trots ändrade direktiv fortsatt arbeta med att till varje pris spara pengar inom LSS därför att regeringen tycker att reformen är för dyr.

Att som regeringsbärare spara på stödet till de grupper som behöver samhällets stöd mest av alla skrämmer och är därtill en helt felaktig ingång i en så viktig sak som funktionen i framtidens LSS.

När utredningen nu säger att en slutsats är att LSS bör slaktas och skäras ner till en basnivå samtidigt som övriga kostnader med fördel kan vältras över på landets kommuner känner jag precis som Martin Klepke att hela debatten om LSS kantrat och börjar bli obehaglig.

Att vältra över kostnader från staten till landets kommuner för att staten tycker att LSS blivit för dyrt är en ovärdig tanke om man är socialdemokrat – Ovärdig därför att en övervältring av kostnaderna från staten till kommunerna kommer att leda till att hjälp enligt LSS kommer att se olika ut beroende på vilken kommun man bor i.

För mig och med all säkerhet många andra är det en självklarhet att vi som samhälle solidariskt ska bära kostnaderna för att alla ska kunna leva ett så värdigt liv som möjligt oavsett funktionsnedsättning eller handikapp – Något som i förlängningen innebär att LSS måste få kosta det den kostar från tid till annan.

Ingen människa väljer frivilligt att drabbas av en funktionsnedsättning!

Att i det läget som samhälle i förväg och av budgetskäl försöka bestämma hur stor gruppen av människor som har oturen att drabbas av funktionsnedsättning ska vara låter sig inte göras och det är därför vi måste acceptera att kostnaden för LSS alltid blir det den blir beroende på hur många som omfattas av densamma.

Med det sagt menar jag inte att vi ska låta kostnader skena på grund av kriminalitet och bedrägerier för att vi som samhälle underlåter att kontrollera huruvida den som påstår sig vara funktionsnedsatt är så eller inte. Att säkerställa att rätt människor tar emot stöd och hjälp ur LSS är en viktig samhällsfunktion som alltid måste fungera.

Avslutningsvis så bör allt stöd inom ramen för LSS återgå till offentlig sektor för att i en framtid drivas av densamma helt utan privata inblandning.

Därtill tycker jag att det är bra om vi som samhälle kan kanalisera LSS genom institutioner såsom Arbetsförmedlingen så att alla med rätt till assistans enligt LSS får den hjälp och det stöd de har rätt till på lika villkor.

En stärkt och utbyggd LSS är en naturlig del av det svenska samhällsbygget – Något jag som varande socialdemokrat vill att vi som parti ska stå enade bakom från och med nu.

”Hemligheten till en framgångsrik morgondag ligger gömd i de beslut vi fattar idag”

Frågan i rubriken är tudelad då den kan appliceras både på Annie Lööf som individ och på centerpartiet som parti även om det är det sistnämnda jag avser med frågeställningen.

Min tro och tolkning av centerns agerande ör att C för närvarande strävar efter att attrahera och ge de som fram tills nu röstat på M men inte kommer att göra så i en framtid på grund av M:s närmande till SD en ny politisk hemvist.

Historiskt var C i den positionen och det är tillbaka dit man ser ut att sträva politiskt om man tolkar de förändringar C gjort i sin politik och i de frågor C aktivt driver för närvarande.

Historiskt har vi upplevt samarbeten mellan C och S och den sortens samarbeten har framtiden på sin sida när det kommer till att skapa framtida regeringskoalitioner och framtida allianser i Sverige.

Det är klart och tydligt att den form av blockpolitik vi levt med under lång tid nu är död och att framtidens block om man ska tala om blockpolitik kommer att se annorlunda ut.

Längst ut till höger kommer vi att finna ett blåbrunt block bestående av M, KD och SD – En gruppering som aktivt kommer att driva en politik som står långt till höger. I mitten kommer vi att finna den största gruppen som består av S, C och L och driver det som traditionellt kan betecknas som en mittenpolitik som sannolikt attraherar folkflertalet mer än övriga grupperingars politik.

Till vänster om denna gruppering finner vi ett block som bedriver det vi idag hänför till traditionell vänsterpolitik och till den gruppen räknar jag V och MP – En gruppering som bedriver en politik som ligger klart till vänster om mitten.

Med detta sagt så är det fullt naturligt att C agerar som man gör i nuläget och min tro är att både Annie Lööf och centerpartiet innerst inne hoppas att vi ska få ett extraval som stärker centerpartiet på bekostnad av M och KD.

Slutligen vill jag tillägga att jag fortsatt kommer att vara socialdemokrat även om den politiska kartan skulle bli som jag målat upp ovan – Skulle så bli fallet blir min uppgift att försöka förflytta vår socialdemokratiska politik längre åt vänster på den politiska skalan än viktigare vilket jag välkomnar.

Låt oss därför med spänning se vad statsministeromröstningen på onsdag nästa vecka leder till – Min tro är att Ulf Kristersson blir nedröstad och att han därmed i och med sitt i många stycken fula spel för att bli statsminister förbrukat den chansen för all framtid.

”Hemligheten till en framgångsrik morgondag ligger gömd i de beslut vi fattar idag”

Ebba Busch Thor och KD har en mycket naiv syn på vad ett aktivt stöd från SD skulle innebära för en alliansregering.

Hennes uttalande om att det skulle innebära en enormt stor risk för SD om de ställer krav på en alliansregering så att denna tvingas göra som SD vill alternativt avgå visar med all tydlighet hur naivt EBT och hennes parti ser på saken.

Jimmie Åkesson har klart och tydligt deklarerat att han och SD kommer att ställa krav på varje regering man släpper fram därför att man har en skyldighet gentemot sina väljare att göra så – Att då som EBT tro att SD skulle göra så är att blunda för verkligheten samtidigt som man håller för öronen för att inte höra vad SD säger.

Jag tror att alla partier som befinner sig i samma läge som SD skulle använda det till försöka göra samma sak som SD – Skapa inflytande för sin politik.

Det är av anledningar som dessa jag hade hoppats att KD skulle åka ut ur riksdagen i valet för att sedan stanna utanför densamma fram tills dess man mognat och insett vad politik och samhällsbyggnad faktiskt är.

Samtidigt som jag säger detta vill jag säga att jag respekterar Annie Lööf och Jan Björklund som vågar säga emot både M och KD och så här långt stå upp för det löfte de givit till sina väljare om att aldrig sätta sig i en regering sm är beroende av aktivt eller passivt stöd från SD för att överleva.

Vad gäller Ulf Kristersson och M och deras vilja att regera landet oavsett pris har jag inget annat att säga att det inte förvånar mg ett enda dugg. Att M mycket väl skulle kunna tänka sig att regera tillsammans SD har aldrig varit någon hemlighet för mig och att detta nu blir klart och tydligt för alla är bra inför framtida val.

”Hemligheten till en framgångsrik morgondag ligger gömd i de beslut vi fattar idag”

Idag stundar ett oerhört viktigt val i USA i form av det så kallade mellanårsvalet som avgör huruvida republikanerna ska behålla makten i kongressen och senaten eller om demokraterna ska överta makten i den ena eller i bägge församlingarna och därmed begränsa Donald Trump’s makt som president.

Att detta val är smutsigt – Sannolikt lika smutsigt som presidentvalet och att det i valet sprids massor av fake news har stått klart och tydligt länge.

Att detta val är viktigt för alla inblandade parter speglas av att Donald Trump använder det mesta av sin tid för att resa runt i landet och kampanja för republikanerna medan demokraterna rustat och säkerställt att Barack Obama med flera gör densamma för demokraterna.

Min önskan är att demokraterna ska göra ett mycket bra mellanårsval och att de därmed ska vinna både kongressen och senaten och få den tid de behöver för att bygga upp sig inför nästa presidentval där vi förhoppningsvis kan byta ut katastrofen Donald Trump mot en demokratisk president.

Om jag får önska något så borde nästa amerikanske president heta Bernie Sanders alternativt Michelle Obama – Detta för att säkerställa att USA kan återvända till den sorts politik som över tid gör USA till ett bättre och mer jämlikt land.

Så här långt har Donald Trump varit en katastrof för USA och framför allt för världen i och med det handelskrig han startat med resten av världen.

I en hållbar värld är det viktigt att världens länderna lever i symbios med varandra och att handeln flyter på så smidigt det någonsin går utan onödiga handelshinder – Därtill att världens länder samarbetar fullt ut för att bekämpa skatteflykt och obskyra skatteupplägg.

Vidare är det viktigt att en amerikans president tar täten och ser till att världen samfällt stoppar företagens möjligheter att ägna sig åt den sorts skatteplanering och obskyra skatteupplägg vi får oss redovisade idag – Skatteupplägg vars enda syfte är att ta från de fattiga och ge till de redan rika.

Med allt detta anfört laddar jag för ett spännande mellanårsval i USA och under morgondagen får vi förhoppningsvis alla ta del av nyheten att det amerikanska folket tröttnat på Trump och hans utspel och därför säkerställt att han blir den lama anka som en förändrad majoritet i demokratisk favör i kongressen eller senaten kommer att innebära.

”Hemligheten til en framgångsrik morgondag ligger gömd i de beslut vi fattar idag”

Efter att ha spenderat det mesta av detta år inom sjukvården för att behandla den cancer jag diagnostiserades med i början av året har jag bara en sak att säga – Svensk sjukvård är i sanning fantastisk och därtill världsledande eller nästan världsledande på alla dess områden.

På senare tid har jag som jag nämnt ovan haft anledning att besöka och utnyttja sjukvården och själv uppleva hur det fungerar – Då för en behandling som med cellgifter, strålning samt rehabilitering och eftervård kommer att ta minst 1,5 år av mitt liv i anspråk.

Från den stund jag fick min diagnos vilket gick rätt fort när jag åkte in akut på NUS har allt verkligen gått som på räls – Vid minsta symtom och bieffekt av min behandling har sjukvården utan att jag bett om det lagt in mig för att undersöka och vidare utreda vad som hänt och varför det som inträffat inträffat.

Ovanpå det har både jag och min familj fått ett oerhört stort stöd av sjukvården i form av möten med läkare och kuratorer som klart och tydligt besvarar alla frågor som dyker upp hos dem – Detta därför att cancer är en anhörigsjukdom mer än något annat där mina nära och kära kan behöva allt stöd de kan erhålla för stunden.

Förvisso kan det  spela en viss roll att jag har turen att vara bosatt i Umeå och därför har närmare till NUS och kan åka dit med kort varsel – Dock tror jag inte att detta spelar allt för stor roll i sammanhanget då jag under min sjukdomstid haft möjlighet att prata med andra cancersjuka från hela NUS upptagningsområde.

Slutsatserna så här långt är att den svenska specialistsjukvården är världsbäst samt att det enda område som behöver förbättras är primärvården och då dess förmåga att snabbast möjligt remittera patienterna vidare till specialistsjukvården.

Trots att alla signaler pekade mot att något allvarligt avstod primärvården initialt från att remittera mig vidare till specialistsjukvården på NUS och skickade hem mig med en salva och budskapet att höra av mig om en månad om jag inte känner mig bättre – Något jag tror att jag kunnat förändra om jag varit ihärdig nog.

Det som sedan tagit vid efter det att jag på eget bevåg sökte akut via akutsjukvården visar precis hur fantastisk svensk sjukvård är – Allt sedan den stunden har allt löpt på klockrent och jag har fått adekvat sjukvård inom en tidsrymd som med råge ligger innanför den vårdgaranti på 90 dagar som gäller.

När jag väl kom till NUS via akuten med mina problem har allt gått spikrakt och jag har blivit oerhört väl omhändertagen på alla de 3 specialistkliniker jag utretts på där de tagit sig tid att utreda fullt ut vad jag lider av och hur och av vilken specialistklinik min sjukdom ska behandlas och slutligen botas.

Därför vill jag ännu en gång säga att den Västerbottniska sjukvården är fantastisk och att jag fått den hjälp jag behöver när jag behövde den och då utan hänsyn tagen till min plånboks storlek eller huruvida jag satt på fönsterplats på första parkett eller inte.

Så vitt jag förstått från andra jag pratar med gäller samma sak i övriga Sverige vilket gör att jag med facit i hand rakryggad kan säga att svensk sjukvård i sanning är både världsledande och fantastisk.

Att det är möjligt tackar jag mina socialdemokratiska förfäder för då det är de beslut de fattade historiskt som möjliggjort den högkvalitativa och jämlika sjukvård för alla som vi har idag.

Ska vi satsa ännu mer på sjukvården vilket vi självklart ska göra borde en utbyggnad av primärvården med fler specialister för att snabbt kunna ställa en första diagnos och remittera till rätt klinik vara en naturlig del av en sådan utveckling – Därtill med rätten att skicka patienter till specialistkliniker akut om bedömningen är att omedelbar fara för liv och lem föreligger.

Därtill är jag övertygad om att det tillskott på 14.000 fler människor i sjukvården som vi socialdemokrater utlovat kommer att göra en enorm skillnad och göra en redan bra sjukvårdsapparat ännu bättre.

En väl fungerande primärvård med förmåga att effektivt ställa rätt diagnos och remittera människor vidare till specialistsjukvården på NUS och andra specialist/universitetssjukhus är A och O och skulle sannolikt spara tid, pengar och lidande och innebära att alla läkare får mer tid över att jobba med sina patienter.

Att detta bäst kan förverkligas genom ett förstatligande av all sjukvård tror jag att många är beredda att hålla med om.

Avslutningsvis kvarstår jag därför vid min principiella grunduppfattning om att all sjukvård bör förstatligas för att säkerställa att alla oavsett bosättningsort och/eller den egna plånbokens storlek har tillgång till en jämlik primärvård och specialistsjukvård på lika villkor.

”Hemligheten till en framgångsrik morgondag ligger gömd i de beslut vi fattar idag”