I alla tider av debatt och alldeles speciellt i valtider ägnar sig nyliberaler, borgerlighet och även partier likt SD åt att bespotta och klanka ner på offentligsektor och dess utbredning som varande ett hot mot samhällsbygget och en likt vapen farlig företeelse.

Därför anser jag att rubriksättningen på detta inlägg är enligt mitt tycke klockren då den beskriver verkligheten så som den ser ut.

Att jämvikt råder mellan offentlig- och privatsektor är lika nödvändig för nationell framgång som den är viktig för att undvika den drivmedelsbrist inom den privatasektorn som skulle uppstå utan en stark offentlig sektor.

När det uppstår drivmedelsbrist i den privata sektorn är det naturligt att den med alla medel försöker skaffa nytt drivmedel – Något den då gör genom att tränga in på den offentliga sektorns område och därmed rubba den balans som gör att offentlig sektors framgångar kan nära både offentlig- och privatsektor framgent.

Privatsektors intrång i offentligsektor blir med det beteendet något som kraftigt förvärrar privatsektors drivmedelsbrist framgent!

Det är därför vi kan se hur den privata sektorn idag med hjälp av avregleringar och konkurrensutsättning är inne och härjar i verksamheter som tidigare drivits av det offentliga för att råda bot på den enorma drivmedelsbrist främst alliansens nyliberala politik men även den efterföljande S-regeringens politik skapat.

När den privata sektorns omsättning och vinster minskar som en följd av att den välmående medelklassens köpkraft decimeras på grund av uteblivna löneökningar och robotiseringar blir de desperata – Detta därför att vinstnivåerna måste bibehållas till varje pris om ägarnas omättliga profithunger ska kunna tillfredsställas.

Det verkar inte finnas några gränser för vilka åtgärder och metoder man använder sig av för att uppnå målet med bibehållna eller ökade vinster – Ju större drivmedelsbrist ju större inblandning av privata företag i den skattefinansierade offentliga sektorn.

Statens kaka är ju som bekant både god och stabil men den stora frågan är om detta är rätt väg att gå om man vill bygga ett välmående och väl fungerande samhälle?

För egen del vill jag påstå att så inte är fallet – Det företrädare för privat sektor och nyliberalismen inte inser är att det är just den privata sektorns inblandning i offentligsektor som skapar drivmedelsbristen saknar insikt i hur man bygger ett starkt och framgångsrikt samhälle som gynnar alla – Även dem själv.

Det de inte förstår är att de själva och deras profithunger till varje pris därmed utgör det största framtida hotet mot nationell ekonomisk framgång därför att viktiga balansen mellan offentlig- och privatsektor har åsidosatts till förmån för kortsiktiga vinster och företagsägarnas inneboende egoism och girighet.

Det är privat inblandning i offentligsektor tillsammans med automatisering, jobbflytt till låglöneländer och den välmående medelklassens decimerade ekonomiska köpkraft som lett fram till dagens situation.

Det är den privata sektorns girighet som startade med en devalvering som sedan fortsatt med skattesänkningar och påspädning av kapitalets makt och inflytande som har skapat den situation vi nu lever i.

När företagens anställda inte längre har råd att konsumera företagets produkter sjunker försäljningen – Denna sanning måste vi alla ta till oss och se till att förändra om vi vill ta oss ur dagens situation.

Sverige har allt sedan superdevalveringen 1982 (genomförd av oss socialdemokrater men framtvingad av kapitalägarna) sett en snedvridning när det kommer till kontrollen över Sveriges tillgångar. Vid den tidpunkten kontrollerade de rikaste 3% ungefär 1/5-del av den totala svenska ekonomin – I dag kontrollerar dessa 3% 1/3-del av den totala ekonomin.

Det är denna devalvering och förskjutning i ekonomin som gjort att medelklassen i Sverige decimerats kraftigt vad gäller köpkraft och ekonomisk styrka.

Alla som kan lite grand om ekonomi vet att en av grundförutsättningen för en välmående ekonomi är en växande och välmående medelklass – Detta därför att det är medelklassen som är varje lands största konsumenter.

Kort sagt kan man säga att de som inträder eller tillhör den välmående medelklassen investerar hela sitt ökande välstånd i konsumtion av nya produkter och tjänster – Något som ökar företagens omsättning och vinster.

Därför är det en gång för alla så att det behövs en stark offentligsektor för att skapa dynamisk tillväxt i Sverige – En offentligsektor som är byggd på den demokratiska socialismens läror för att säkerställa att medelklassen kan växa sig stark och kan driva landets ekonomi framåt.

Avsaknaden av drivmedel i form av en stark samhällsägd offentlig sektor – Skattefinansierad och driven av behov och inte av vinstintresse har bland annat lett till följande misslyckanden för det svenska samhället:

• En ökad arbetslöshet under alliansens regeringsår som närmast kan beskrivas som massarbetslöshet om siffrorna ställs mot 1960-talets siffror – En trend vi socialdemokrater nu så saktrliga börjat vända.
• Kraftigt ökade sjukskrivningstal och längre sjukskrivningstid som en effekt av den skadliga arbetslinjen.
• Sjunkande kunskapsresultat i de svenska skolorna
• En kollaps för järnväg och övrig infrastruktur.
• Missförhållanden inom skola, vård och omsorg med hög arbetsbelastning och stora vinstutag.
• Brist på arbetskraft med rätt kompetens.
• Nedrustning av de sociala trygghetssystemen.

För att ta oss ur denna negativa spiral måste vi se till att vi återupprättar och renovera svensk offentligsektor till sin forna glans.

Detta kan bara göras genom att återreglera och återta samhällets kontroll över offentlig sektor för att därefter se till att driften av offentligsektor sker utan inblandning från den privata sektorn.

Det är den typen av politik jag brinner för – En politik med en stark offentligsektor som självklar grundbult för samhällsbygget.

Den typ av politik som socialdemokraterna med stor framgång drev fram till slutet av 1980-talet är själva garanten för att återföra Sverige till positionen som världens ledande välfärdsstat utan att komma i konflikt med näringslivet.

Även om Sverige står starkt i en internationell jämförelse får vi aldrig stanna upp och känna oss nöjda – Sverige behöver stärka sin position i världen. En stark offentligsektor som jobbar hand i hand med den privata sektorn är garanten för att vi ska lyckas med den föresatsen.

En fullt ut fungerande offentligsektor enligt gammal fungerande socialdemokratisk modell innebär att vi med lätthet kan parera skillnaderna mellan hög och lågkonjunktur – Detta då vi i tider av lågkonjunktur kan se till att hålla medborgarna i arbete eller i utbildningsinsatser för att tillgodose näringslivets behov av kvalificerad arbetskraft när konjunkturen vänder.

För att kunna bygga om och återställa den offentliga sektorn till sin forna glans måste vi därför skrota det mesta av alla avregleringar och reformer som berör utförsäljning och drift av verksamheter som tidigare drevs i kommunal, landstings eller statlig regi – Därtill skrota LOV.

Välfärdstjänster och kommunalservice måste ägas och drivas av det allmänna om vi vill säkerställa att den offentligasektorn ska klara av att producera tillräckligt mycket drivmedel för att privatsektor ska må bra och utvecklas.

Så länge offentliga verksamheter är styrda av efterfrågan och vinstintresse snarare än av behov kommer de aldrig att fungera som avsett – Vill vi råda bot på drivmedelsbristen måste offentligsektor återställas till sin forna glans

”Hemligheten till en framgångsrik morgondag ligger gömd i de beslut vi fattar idag”

VK:s granskande/grävande journalistteam har gjort ett mycket bra jobb i sin granskning av sjuksköterskebristen och lyft frågan om hur det kan komma sig att politiken och politikerna låtit sjuksköterskebristen bli så stor som drygt 45.000 personer trots att saken och den brist som nu uppdagas varit känd för dem i över 20 år.

Den frågan ska VK ha all credit för att ha lyft och därför lyfter jag den ytterligare en gång här och nu – Hur har det kunnat bli så att politiken blundat för en hotande sjuksköterskebrist i drygt 20 år?

Om någon nu eller tidigare aktiv politiker i landstinget eller riksdagen vågar svara på frågan ska jag låta vara osagt och för mig är varje svar från sådant håll en bonus.

Skulden till den uppkomna bristen faller på alla politiska partier och på alla de politiker som verkat historiskt och fram till idag – Med det sagt så avsäger jag mig debatten om vem som ska beläggas med skuld för det uppkomna läget för att istället fokusera på vad alla politiska partier gemensamt kan göra för att lösa det problem man själva skapat.

En sak är dock säker och det är att jag kommer att elda på för att ta reda på varför vad gäller mitt eget parti för att få svar på frågan och även på hur mina partikamrater avser lösa problemet i en framtid.

Det viktiga är dock det som MÅSTE ske framåt – De 45.000 sjuksköterskorna och säkert fler än så måste fram – För mig innebär det massiva övertalningskampanjer och bättre lönevillkor, scheman, arbetsvillkor och anställningstrygghet för de som slutat så att de kan förmås återvända.

Därutöver behöver samma förändringar göras för de som redan idag jobbar som sjuksköterskor – Detta så att de väljer att stanna kvar istället för att sluta.

I kombination med detta ska vi utbilda så många sjuksköterskor och specialistsjuksköterskor det någonsin går och därtill bygga ut lärosätena för sjuksköterskor med fler platser och till fler orter för att lyckas med konststycket att utbilda och rekrytera i kapp den stora brist gårdagens politiker tillsynes mer eller mindre fullt medvetet överlämnat som en skuld till dagens politiker.

För de som väljer att utbilda sig till sjuksköterska/specialistsjuksköterska är min bestämda uppfattning att de ska ske med en ersättning som motsvarar sjukpenningnivån för att göra utbildningen attraktiv.

Möjligen mot motkravet att jobba minst X antal år (lämpligen 2-3 år) som sjuksköterska efter slutförd utbildning utan krav på återbetalning av erhållen ersättning om politiken och samhället skulle se det som ett nödvändigt villkor för denna oerhört viktiga samhällsinsats som måste starta omgående.

För de som är arbetslösa och har en bakgrund som gör dem lämpliga som undersköterskor/sjuksköterskor ska utbildningen bekostas och avlönas med samma ersättning som de erhåller som arbetslösa och arbetssökande – Att använda skattepengar för att utbilda arbetskraft till offentlig sektor är god ekonomi och ska därför premieras.

Slutligen så ska sjukvården förstatligas så att alla framtida kostnader för sjukvården bärs solidariskt av alla landets skattebetalare – Då oavsett av vart de är bosatta och oavsett vart i landet sjukvården ska drivas.

En jämlik sjukvård kan bara uppnås på detta sätt som jag ser saken då dagens system med landsting/regioner innebär att invånare utanför våra 3 storstäder proportionellt betalar betydligt mer för sin sjukvård än de som bor i dessa gör.

Me det sagt vill jag än en gång tacka VK GRANSKAR för den välgjorda och välskrivna artikelserien om sjukvården i länet och i Sverige – Kör hårt och följ inslagen väg – Tillsammans kan vi förhoppningsvis skapa både den opinion och den politiska verkstad som är nödvändig för att lösa problemet.

”Hemligheten till en framgångsrik morgondag ligger gömd i de beslut vi fattar idag”

Med jämna mellanrum brukar jag lyfta upp den annalkande krisen och framför allt den enormt gigantiskt stora kreditexponeringen i världens största marketmaker eller översatt utställare av derivat som varande en tickande bomb som med råge hotar hela den tyska ekonomin och även EU:s totala ekonomi om banken skulle krisa och krascha.

Deutsche Bank har en kreditexponering som är mer än 20 gånger högre än den samlade tyska BNP:n vilket innebär en enorm risk för alla.

Att en bank tillåts bli så stor och ha sådan stor riskexponering att den hotar ekonomin och den ekonomiska stabiliteten i ett land eller en hel union är vansinne!

Trots åtskilliga sparprogram och avskedande av personal är saken ännu inte löst och i dagarna presenterades ytterligare en runda av personalneddragningar som ska minska DB:s personalstyrka i världen från 97.000 anställda till under 90.000 anställda – Allt i syfte att precis som tidigare stärka bankens resultat och balansräkning.

7.000 eller dryga 7.000 anställda varav hälften är analytiker på aktie och kapitalsidan är resultatet denna gång – Frågan är bara hur många av de som blir kvar när nästa personalminskning aviseras vilket sannolikt kommer att ske under året?

Vad vi alla ska hålla i minnet är att det som nu sker är för att bromsa och hejda de förluster som sker i dagsläget – Förluster som sker i brinnande högkonjunktur.

Vad som skulle ske om en finanskris uppenbarar sig som inledning till en lågkonjunktur vågar jag knappt tänka mig men kris för Tyskland och kris för alla EU-länder om det sker är en realitet att räkna med.

Min anmaning är därför ännu en gång att det är hög tid att EU och dess medlemsländer snabbt inser att enda sättet att lösa problemen med avarter i form av enorma riskexponeringar som den i Deutsche Bank är att på nytt återreglera bank & finansmarknaderna fullt ut.

En reglerad bank & finansmarknad och helst även fasta växelkurser i unionens medlemsländer skulle bilda en garant för att kreditrisker som dessa inte växer fram inom EU eller i dess medlemsländer – Något som gör att myndigheterna och inte bankernas aktieägare bestämmer hur stor riskexponering en bank kan ha utan att garantera detta med eget kapital.

Att som nu cyniskt låta bankernas ägare kasta bankerna i skattebetalarnas knä för att räddas är lika fel som osolidariskt och att bankernas ägare kan behålla de vinster de gjort på riskfyllda investeringar utan att betala ur dessa vinster när banken förlorar pengar är girigt och egoistiskt och visar med all tydlighet hur ägarna ser på människor utanför den egna kretsen.

Därför upprepar jag ännu en gång – Återreglera bank & finansmarknaderna innan det är för sent.

”Hemligheten till en framgångsrik morgondag ligger gömd i de beslut vi fattar idag”

LO:s ekonomer har i dagarna publicerat en debattartikel i DN-debatt som du hittar på följande länk: https://www.dn.se/debatt/trots-starkt-svensk-ekonomi-okar-valfardsunderskottet/.

I debattartikeln anför de med rätta att Sverige trots en urstark ekonomi lider av ett stort välfärdsunderskott som har sin grund i alliansens vårdslösa politik som fokuserade på sänkta skatter för de redan rika snarare än ytterst nödvändiga  investeringar i välfärden.

LO:s ekonomer och LO efterlyser därför följande åtgärder för att kunna påbörja och påskynda en restaurering av välfärden redan i inledningen av nästa mandatperiod.

1. 25 miljarder kronor för att förbättra villkoren för de anställda inom välfärdssektorerna.
2. Investeringar i ett bättre och mer jämlikt utbildningssystem.
3. Högre pension för de som arbetat ett helt arbetsliv.
4. Stärkt arbetslöshetsförsäkring med ökade golv och taknivåer.
5. Ökade investeringar i den infrastruktur – Främst i de delar som innebär att människor kan lita på den kollektivtrafik som dagligen ska ta dem till och från arbetsplatser och skolor.

I sin rapport påvisar LO-ekonomerna en rad positiva trender för Sverige – Trender såsom att arbetslösheten sjunker till 5,7% 2019, att sysselsättningsökningen fortsätter detta år liksom nästa år och att BNP växlar upp närmar sig 3% per år i årlig ökningstakt.

Därutöver beskriver de god tillväxt för svensk exportindustri på viktiga svenska exportmarknader och en relativt svag krona som drivande vad gäller export, industri och investering där finans- och investeringspolitiken fortsatt är mycket expansiv.

Det negativa i svensk utveckling finns att finna i den för nationen och för medborgarnas välbefinnande viktiga välfärden och i alla sektorer som kan räknas in i densamma. I dessa har skolan havererat som en effekt av ett mångårigt experimenterande vilket kommer att ge långsiktigt negativa effekter på arbetsmarknaden.

Att så är fallet med skolan ser vi redan nu effekterna av vilket oroar mig lika mycket som LO-ekonomerna och sannolikt landets företag och förhoppningsvis merparten av alla politiker i regering och riksdag.

Att den utvecklingen dessvärre till åtminstone 90& kan tillskrivas socialdemokratin och vänsterpartiet som bär åtminstone som varande orsak och bärande hundhuvudet till den uppkomna situationen är bara att öppet erkänna.

Detta i med vår avsaknad av förståelse för att betyg behövs i skolan samt att ordning och reda och lärares respekt hos och bestämmande över undervisningen och utformning är A & O i en fungerande skola där makten över detta ska ligga hos lärare och skolledning och inte hos eleverna och deras föräldrar.

Vad gäller resten av välfärdens misslyckanden i övriga sektorer är skuldbördan den omvända där alliansens vårdslösa skattesänkarpolitik inneburit att satsningar på vård, skola, omsorg och byggande och framför alt underhåll av nödvändig infrastruktur fått stå tillbaka till förmån för skattesänkningar för de som redan har nog eller mer än nog.

Att dessa vårdslösa skattesänkningar drabbar välfärden menligt tror jag merparten som tänker efter och undersöker saken kommer att vara överens om – Därtill tror jag många delar min uppfattning att införandet av LOV eller Lagen om Valfrihetssystem förvärrar läget än mer.

Att då som moderaterna och alliansen avisera att man tänker fortsätta på inslagen väg om man äter kommer till makten är skrämmande och visar hur alliansen ser på människor genom att skilja på människa och människa vad gäller deras värde.

Låt oss därför alla anamma LO-ekonomernas varningar och inse att de har rätt – Gör du det röstar du inte på den sorts politik som fortsätter att öka de ekonomiska underskotten och den nödvändiga upprustningen av svensk välfärd – Bryr du dig om Sverige och medborgarnas väl och ve röstar du på socialdemokraterna och den fortsatta upprustningen av svensk välfärd vi nu inlett.

Valet är ditt – Valet står mellan mer och bättre välfärd och/eller den nedrustning av välfärden alliansen vill genomföra och som över tid innebär att tillgången på välfärd blir till en plånboksfråga

Valet är som sagt ditt – Vilket val är ditt val?

Som avslutningsord ska sägas att pengatillskottet till välfärdssystemen och dess återuppbyggnad och förstärkning kan göras på många sätt – Därtill inkluderande den totala omformning av skatte- och bidragssystem jag skrivit om i tidigare inlägg där merparten av alla bidrag slopas och ersätts med en skattefri basinkomst lika för alla över 18 år för resten av livet.

”Hemligheten till en framgångsrik morgondag ligger gömd i de beslut vi fattar idag”

Måhända kan det vara så att det undgått några av mina läsare att jag drabbats av en allvarlig om än inte dödlig cancer och att jag därför på allvar för första gången i mitt liv tvingats nyttja svensk sjukvård till fullo – En sak är helt glasklar – Svensk sjukvård är i sanning fantastisk.

På senare tid har jag som jag nämnde ovan haft anledning att besöka och utnyttja sjukvården och själv uppleva hur det fungerar – Då för en 35 veckor lång behandling med cellgifter som kommer att göra mig helt frisk och som så här långt gått oerhört bra – Även här är det glasklart att vården på NUS är fantastisk för att inte säga excellent.

Ska jag vara aningen kritisk mot sjukvården är det i sådana fall mot primärvården min kritik ska riktas där jag upplever att den vårdcentral jag tillhör inte tog mina problem på allvar och bemödade sig med att ställa en korrekt diagnos.

Trots att alla signaler pekade mot att något allvarligt avstod de från att remittera mig vidare till specialistsjukvården på NUS och skickade hem mig med en salva och budskapet att höra av mig om en månad om jag inte känner mig bättre vilket är allvarligt och numera anmält på vederbörligt sätt.

Anledningen till anmälan är att de två månaders fördröjning vårdcentralens felaktiga bedömning innebar i mitt fall med otur kunnat förvärra min sjukdom storligen vilket den i mitt fall med en god portion tur inte gjorde – Anmälan är således inte för min egen skull utan för att andra i en framtid inte ska råka ut för samma sak.

Det som sedan tagit vid efter det att jag på eget bevåg sökte via akutsjukvården visar precis hur fantastisk svensk sjukvård är – Allt sedan den stunden har allt löpt på klockrent och jag har fått adekvat sjukvård inom en tidsrymd som med råge ligger innanför den vårdgaranti på 90 dagar som gäller.

När jag väl kom till NUS via akuten med mina problem har allt gått spikrakt och jag har blivit oerhört väl omhändertagen på alla de 3 specialistkliniker jag utretts på där de tagit sig tid att utreda fullt ut vad jag lider av och hur och av vilken specialistklinik min sjukdom ska botas.

Allt detta väl innanför den 90-dagars garanti som finns då jag både snabbt och effektivt slussats vidare av den första klinik jag kom hamnade hos för att via den andra kliniken slutligen landa hos den klinik som ska utföra ingreppet och behandla mig.

Därför vill jag ännu en gång säga att den Västerbottniska sjukvården är fantastisk och att jag fått den hjälp jag behöver när jag behövde den och då utan hänsyn tagen till min plånboks storlek eller huruvida jag satt på fönsterplats på första parkett eller inte.

Så vitt jag förstått från andra jag pratar med gäller samma sak i övriga Sverige vilket gör att jag med facit i hand rakryggad kan säga att svensk sjukvård i sanning är fantastisk.

Att det är möjligt tackar jag mina socialdemokratiska förfäder för då det är de beslut de fattade historiskt som möjliggjort den högkvalitativa sjukvård vi har idag.

Ska vi satsa ännu mer på sjukvården vilket vi självklart ska göra borde en utbyggnad av primärvården med fler specialister för att snabbt kunna ställa en första diagnos och remittera till rätt klinik vara en naturlig del av en sådan utveckling – Därtill med rätten att skicka patienter till specialistkliniker akut om bedömningen är att omedelbar fara för liv och lem föreligger.

Därtill är jag övertygad om att det tillskott på 14.000 fler människor i sjukvården som vi Socialdemokrater utlovat kommer att göra en enorm skillnad och göra en redan bra sjukvårdsapparat än bättre.

En väl fungerande primärvård med förmåga att effektivt ställa rätt diagnos och remittera människor vidare till specialistsjukvården på NUS och andra specialist/universitetssjukhus är A och O och skulle sannolikt spara både pengar och lidande och innebära att specialistläkarna får mer tid över att jobba med sina patienter.

Att bosättningsorten spelar en viss roll i sammanhanget är jag fullt införstådd med men med rätt struktur på primärvården är min tro att även de som bor utanför Umeå och andra orter utan specialist/universitetssjukhus ska få adekvat vård väl innanför 90-dagars garantin och/eller ASAP om de som jag behöver omedelbar vård.

Att detta bäst kan förverkligas genom ett förstatligande av all sjukvård tror jag att många är beredda att hålla med om.

Avslutningsvis kvarstår jag därför vid min principiella grunduppfattning att all sjukvård bör förstatligas för att säkerställa att alla oavsett bosättningsort och/eller den egna plånbokens storlek har tillgång till primärvård och specialistsjukvård på lika villkor.

”Hemligheten till en framgångsrik morgondag ligger gömd i de beslut vi fattar idag”

Jag har ingående följt debatten om Norrbotniabanans eventuella tillkomst under lång tid och min inställning i frågan har alltid varit glasklar – Ska banan byggas ska det vara för att tillgodose industrins transportbehov av gods i första hand med möjligheten till persontransporter som en ren bonus.

I ett glest befolkat Norrland kan en Norrbotniabana byggd primärt för persontransporter aldrig någonsin återbetala och/eller bära sina egna driftskostnader då passagerarunderlaget är för litet även om alla som reser i banans sträckning skulle välja tåget framför alla andra transportmedel.

Kort sagt skulle en Norrbotniabana främst anpassad för persontrafik bli samma ekonomiska fiasko som Botniabanan där företagen fortsatt väljer att frakta sitt gods på lastbilar istället för på järnvägen av den enkla anledningen att lastbilen är snabbare och därtill billigare än tåget.

På sträckan Sundsvall – Luleå rullade för ett antal år sedan ca 2,700 långtradare i vardera riktning varje dygn vilket är dåligt både för vägslitage och för miljön och klimatet – Detta därför att de politiker som var med och beslutade om projektet satte persontrafikens behov och sin egen prestige framför godstrafikens behov.

Att upprepa det misstaget med Norrbotniabanan vore dumdristigt tycker jag – Därför är min inställning att banan ska ha den sträckning som industrin vill snarare än den sträckning som är mest optimal för passagerarna.

Kommunen har fightats hårt för en sträckning som går via Dåva därför att en sådan underlättar för godstransporterna dit – Att då neka sågen i Sävar samma möjlighet som Dåva trots att sågen har betydligt större godsvolymer än Dåva är kontraproduktivt enligt mitt sätt att se på saken.

I just Sävar ser jag två möjligheter att lösa problemet – Endera bygger vi banan med den sträckning som ägarna till sågen vill se eller så ser vi till att bygga ett stickspår till sågen som möjliggör effektiva godstransporter till och från densamma.

En Norrbotniabana byggd primärt för godstransporter med persontransporter som en extra bonus är en bra samhällsekonomisk lösning som därtill är bra för miljön och klimatet – Därtill en lösning som öppnar för att använda beskattning som verktyg för att flytta de transporter som idag går längst banans sträckning från lastbil till järnväg.

En fullt utbyggd Norrbotniabana primärt byggd för godstransporter kommer att bli ett rejält lyft för Norrländska företag och det som gör att Norrlands företag på allvar kan konkurrera på lika villkor med de företag som ligger söder om Dalälven.

Slutligen så är det för mig en självklarhet att de passagerartåg som i framtiden kommer att trafikera Norrbotniabanan ska stanna i Sävar likväl som i Bygdeå, Robertsfors, Ånäset, Lövånger och Bureå på sin väg mellan Umeå och Skellefteå.

Att så ska vara fallet beror på att jag tycker att landsbygden ska prioriteras på samma villkor som städer om chansen att göra så för en rimlig samhällsinvestering finns vilket det gör med en Norrbotnia bana på plats.

Med stopp på dessa orter kan människor leva där och arbeta i Umeå eller Skellefteå och vice versa utan att störas av långa restider vilket med all säkerhet kommer att innebära utveckling, tillväxt och fler arbetstillfällen på dessa orter – Således en vinnande lösning för alla och större valfrihet att välja boende och livsmiljö för invånarna.

Därför upprepar jag det jag säger i rubriken – Det är en självklarhet att Norrbotniabanan ska byggas på industrins villkor med möjligheten att frakta passagerare som en extra bonus och avkastning på investeringen.

”Hemligheten till en framgångsrik morgondag ligger gömd i de beslut vi fattar idag”

Det oroliga opinionsläget och de snabba skiftningarna opinionsmässigt speglar det som idag är en av politikens akilleshälar – Ett växande politikerförakt som har sin grund i att politik i dag blivit ett karriärval snarare än ett kall.

Att vi därtill lever i en verklighet där politiker har arvoden och ersättningar som saknar koppling till de löner och villkor som gäller för vanliga människor och arbetstagare i landet gör definitivt inte saken bättre.

I dagens inlägg lyfter jag därför på nytt min syn på hur politikers villkor och ersättningar bör förändras för att väljarnas och samhällets förtroende för politiker och politikerrollen ska vändas från politikerförakt till tillit och uppskattning.

Med början tidigt 2015 har jag lyft frågan om hur politik ska byggas och styras – Då fullt medveten om att mitt ställningstagande skulle riva upp en storm av påhopp både internt och hos oppositionen som gör min haka både blå och gul av all stryk den kommer att få – Något jag för övrigt redan fått uppleva på olika sätt.

Ni behöver dock inte oroa er ty gubben kommer att stå pall oavsett hur många och hur hårda slagen blir därför att jag är övertygad om att min ståndpunkt är rätt och riktig och i linje med den hos merparten av alla väljare.

Jag tycker att vi måste ställa oss tre grundläggande frågor vad gäller hur politikerrollen utformas framgent:

1. Hur länge och på vilket sätt ska man tillåtas sitta som heltidsarvoderade politiker?
2. Ska krav ställas på yrkesarbete i det reguljära arbetslivet innan man kan bli folkvald och ska det kravet sedan kvarstå med arbete mellan mandatperioderna innan man man bli vald på nytt?
3. Ska det finnas kopplingar och begränsningar av politikens arvoden och övriga ersättningar kopplade direkt till den reguljära svenska arbetsmarknaden?

Att jag lyfter dessa frågor beror på att jag tycker att dagens regelverk är förfelat då det inte finns någon bortre gräns på hur länge man kan sitta som heltidsarvoderade politiker.

Politikerrollen i dagens Sverige har precis som i många andra länder blivit ett yrke och en karriärmöjlighet snarare än ett kall som beror på ett ideologiskt ställningstagande och en brinnande vilja att jobba för de förändringar i samhällsbygget som det ideologiska ställningstagandet medför.

Personligen tycker jag att drivfjädern till att involvera sig politiskt och bli politiker måste bygga på ett ideologiskt ställningstagande snarare än vara ett karriärval vars enda syfte är att berika den egna personen på olika sätt.

Jag tycker att det borde vara så att att man ger sig in i politiken därför att man ideologiskt brinner för en viss ideologi och att det är denna ideologi man vill kämpa för att föra fram och genomföra.

Jag tror dessutom att just den brinnande lågan för ideologin och den sorts samhällsbygge den förespråkar är precis det som väljarna vill se hos varje sann och seriös politiker.

När människor ser politiken som ett egoistiskt karriärval snarare än något man ideologiskt brinner för blir det precis som vilket jobb som helst –  Efter ett tag blir jobbet slentrian och när det sker och politiken drivs på detta sätt är vi ute på mycket tunn is.

Politik och rollen som heltidsarvoderad politiker ska därför aldrig tillåtas bli en karriärmöjlighet och ett aktivt yrkesval.

Med det sagt ska det självfallet vara så att den som ger sig in i uppdraget som heltidspolitiker per automatik beviljas tjänstledigt från sitt ordinarie arbete under den tid arbetstagaren verkar som heltidspolitiker.

Därför tycker jag att politikens spelregler och politikens regelverk ska utformas enligt nedan i framtiden:

1. Man ska tillåtas sitta maximalt 3 mandatperioder som heltidsarvoderad politiker under sin livstid.
2. Då fördelat enligt formeln maximalt 2 mandatperioder i rad med minst 1 mandatperiod utanför politiken innan man kan gå in och sitta den 3:e mandatperioden.
3. Dessa regler ska gälla för de som betecknas som heltidspolitiker och inte jobbar jämte sina politiska uppdrag.
4. Tidsgränsen om maximalt 3 mandatperioder som heltidspolitiker ska gälla även om man blandar uppdrag som politiker i Riksdag, Landsting och Kommunen.
5. Efter tiden som heltidsarvoderade politiker ska möjligheten att verka som fritidspolitiker kvarstå för den som så önskar.

Om regelverket inte ses över och förändras enligt ovan är min övertygelse får vi snart se en verklighet bestående av yrkespolitiker/politiska broilers som varken haft eller har för avsikt att skaffa ett reguljärt arbete utanför politiken.

Risken är då uppenbar att dessa politiska broilers utan att själva vara medvetna om det har noll eller ingen koll på hur livet ter sig för den vanlige medborgaren – Således förstår de inte heller konsekvensen av de beslut de är delaktiga i att fatta och hur dessa beslut sedan påverkar gemene man i dennes vardag.

Därutöver är risken uppenbar att denna grupp som kan anses vara en politisk elit ger sig själva arvoden och övriga förmåner som ligger på nivåer som är helt skild och betydligt förmånligare än den som gäller för befolkningen i gemen – När det sker är växer politikerföraktet i samma takt som väljarnas förtroende för politik och politiker sjunker till botten.

Jag har genom egna erfarenheter förvärvade i det egna yrkeslivet insett att teori och praktisk tillämpning av samma teori är två helt skilda saker – Erfarenheter man bara kan skaffa om man jobbar i det reguljära arbetslivet och där dagligdags träffar och för samtal med människor.

På samma sätt är det med politiska beslut – Om man aldrig levt i världen utanför politiken är det svårt att förstå hur besluten som i teorin ser vettiga ut samtidigt kan få förödande konsekvenser i människors dagliga liv och leverne.

Därför tycker jag att vi ska införa de begränsningar avseende heltidsarvoderade politiker som jag angivit ovan.

Det jag förespråkar är på inget sätt nytt utan snarare en återgång till hur det politiska systemet i stora drag fungerade i Sverige fram till mitten av 1980-talet.

”Hemligheten till en framgångsrik morgondag ligger gömd i de beslut vi fattar idag”

Påståendet i rubriken går att bevisa på många sätt – Inte minst genom de rapporter från OECD som påvisar att Sverige under alliansens styre hade de snabbast ökande inkomst- och förmögenhetsklyftorna i hela OECD.

Ett annat bevis för hur skadlig nyliberal politik är för världen och Sverige står att finna i hjälporganisationen Oxfams rapporter om hur världens samlade förmögenhet är fördelad samt hur den fördelningen förändrats till det sämre under starka influenser av nyliberal politik och nyliberala idéer om hur samhällsbygget ska utformas.

Redan i början av 2015 släppte den ansedda internationella hjälporganisationen Oxfam en rapport bekräftade de fakta som jag lyft fram i flera tidigare blogginlägg dessförinnan och allt sedan dess har situationen som påvisas i rapporten bestått eller försämrats än mer.

I Oxfams rapport från början av 2015 kan vi utläsa att den rikaste 1%-en av världens befolkning under 2016 kommer att äga mer än de övriga 99%-en gör tillsammans.

Vi kan dessutom se att deras förmögenheter ökat lavinartat i storlek under de sista 5-10 åren – En utveckling helt och hållet driven av nyliberalismens doktrin om en fri oreglerad marknadsekonomi.

Min förhoppning var att denna rapport skulle få större utrymme i debatten än vad jag åstadkommit med mina tidigare blogginlägg – Något som inte blev verklighet även om saken debatterades öppet under en kort tid för att därefter ånyo förtigas.

• Med det sagt så är det hög tid för mig att än en gång lyfta ämnet och på nytt ifrågasätta hur den ekonomiska utvecklingen på vår jord kunnat gå i denna riktning utan större reaktion från de breda massorna?
• Hur kommer det sig att 99% av jordens befolkning stillasittande sett på medan de som tillhör skaran 1% skott sig på allas vår bekostnad?

Ju mer jag borrar i orsakerna ju mer övertygad blir jag om att svaret är oerhört enkelt och banalt – Därför att politiken av idag helt saknar ideologisk debatt.

Avsaknad av den debatt som klart och tydligt påvisar resultatet av en specifik ideologis idéer om hur samhällsbygget ska se ut och om vem och/eller vilka som ska omfattas av samhällsbygget är skälet till att den rikaste 1%-en ostört kunnat berika sig på övrigas bekostnad.

Jag är helt säker på att min slutsats är rätt och riktig och att det är just avsaknaden av ideologisk debatt inom politiken som gjort att fåtalet obemärkt kunnat tillskansa sig bestämmanderätten och den ekonomiska makten över flertalet.

Hade vi haft en intensiv ideologisk debatt både i Sverige och resten av världen likt den som ständigt pågick under Palmes dagar hade detta aldrig kunnat slinka obemärkt igenom.

Där gårdagens debatter inom politiken handlade om ideologi och ideologiska skillnader handlar dagens politiska debatter om att lyfta upp fragment av en sakfråga lyft ur sitt sammanhang och debattera dessa snarare än ideologi och skillnader ideologier emellan.

En värld där politiken handlar om små frågor utlyfta ur helheten är direkt förödande och kan med de medel och resurser världens rikaste 1% förfogar över med lätthet ge precis det resultat som Oxfam nu lyfter fram.

Det är precis detta scenario jag varnat för under en lång tid och det är det som driver mig att kontinuerligt författa inlägg om vikten av ideologisk debatt och vikten av en politik som beaktar demokratisk socialism och värdegrunden av alla efter förmåga – åt alla efter behov i sin manual för ett jämlikt och stabilt samhällsbygge.

Det är och har alltid varit så att mycket alltid vill ha mer och det är precis det den nyliberala politiska doktrinen ger uttryck för vilket med lätthet bevisas i Oxfams rapporter.

Det finns således ingen gräns för hur stor en människas girighet kan bli och tillåts denna girighet verka fritt utan begränsningar kommer det att leda till situationer där den som vill ha mer är villig att vandra över lik för att nå sitt mål och öka sin förmögenhet.

Just därför måste vi återföra den ideologiska debatten till positionen son varande den viktigaste debatten i politiken.

Den ideologiska doktrinen som ett politiskt parti bygger sin politik på är ju trots allt politikens verkliga kärna och det som styr hur samhällsutvecklingen ska utformas framgent.

För egen del kommer jag att lyfta upp den lika uppenbara som briljanta slutsatsen Olof Palme kom fram till när han påvisade storheten i ett samhälle byggt på den demokratiska socialismen doktrin.

Demokratisk socialism handlar i grund och botten om att skapa system som effektivt ser till att girigheten hos Sveriges och världens rikaste del av befolkningen hålls på en kontrollerbar nivå.

Demokratisk socialism handlar om att genom politiska beslut tillse att vi har system som säkerställer flertalets makt över fåtalet i ett samhällsbygge som sätter jämlikhet och alla människors lika värde högst på agendan.

Personligen är jag helt övertygad om att ett snart införande av ideologisk debatt kommer att leda till en situation där Sveriges och världens befolkning relativt snabbt inser att den enda vägen framåt för ett långsiktigt hållbart samhälle är socialdemokratisk politik byggd på den demokratisk socialismens doktriner,

”Hemligheten till en framgångsrik morgondag ligger gömd i de beslut du fattar idag”

Höstens val kommer till stor del att handla om landets arbetstagare och deras väl och ve då det är där den största ideologiska skillnaden mellan de rödgröna på ena sidan och alliansen och SD på den andra sidan står att finna i svensk politik.

S,V och MP vill precis som man visat under denna mandatperiod stärka arbetarnas och fackens inflytande på svensk arbetsmarknad – Detta medan alliansen och SD klart och tydligt deklarerat att både sänkta löner, urholkad LAS och sämre anställningsvillkor står högst upp på deras agenda om de skulle få makten efter valet.

Moderaterna har aviserat att en lagstiftning om sänkta ingångslöner kommer att bli verklighet om de får makten – Något SD oreserverat ansluter sig till trots att både fack och arbetsgivare motsätter sig en sådan lagstiftning och trots att ekonomiska experter som professor Lars Calmfors säger att en sådan reform på inget sätt kommer att skapa fler jobb.

Tittar man specifikt på SD som säger sig vara ett arbetarparti är det lätt att inse att detta bara gäller i ord – För trots att man påstår sig vara ett arbetarparti har man när det kommer till realpolitik i alla lägen stött reformer som försämrar för de arbetstagare man säger sig företräda.

SD har under denna mandatperiod röstat nej till nya och bättre regler avseende lön och arbetsvillkor i samband med offentliga upphandlingar – Därtill aviserat att man vill utöka undantagen i LAS turordningsregler genom att tillåta undantag för fem istället för dagens två personer vilket innebär att LAS sätts helt ur spel på stora delar av svensk arbetsmarknad.

Att man nu öppet är för en lagstiftning om sänkta ingångslöner och därmed en generell framtida lönesänkning för svenska löntagare visat med all tydlighet att SD inte är något arbetarparti utan ett renodlat högerparti längst ut på högerkanten av den politiska skalan i svensk politik.

Att moderaterna inte är något arbetarparti i den meningen att man gör det bättre för svenska löntagare såg vi klart och tydligt under de 8 år alliansen regerade vårt land med katastrofala följder som resultat av deras regeringsinnehav där skattesänkningar gick före ansvar för landets ekonomi och omsorg och omtanke om Sveriges invånare.

Det finns således skillnader mellan betydelsen av arbetarparti och arbetareparti – Tänk att en bokstav i detta fall ett E kan utgöra en sådan enorm skillnad.

I M:s och SD:s värld betyder arbetarparti att göra det billigare för landets företagare att ha manuell arbetskraft anställd så att företagens ägare kan öka vinsten och stoppa mer pengar i egen ficka på arbetstagarnas bekostnad.

I Socialdemokraternas värld betyder ordet arbetareparti att vi i alla lägen ställer oss på arbetstagarnas sida och gör allt i som står i vår makt för att stärka anställningstryggheten och se till att vinsterna av allas arbete fördelas mer rättvist mellan företagens ägare och den arbetskraft som producerar det företagen säljer och tjänar pengar på.

Det har vi bevisat denna mandatperiod bland annat genom att på nytt införa avdragsrätt för fackföreningsavgiften och genom att ta bort den av alliansen orättvisa sänkningen av arbetsgivaravgiften för ungdomar som alliansen införde.

Politik gör skillnad och rätt sorts politik gör en enorm skillnad – Tänk på det när du lägger din röst i årets val där frågan är vad som är bäst för dig och för Sverige –  Är det ett arbetarparti som gynnar arbetsgivarna eller ett arbetareparti som gynnar landets löntagare som är bäst?

Valet är ditt!

”Hemligheten till en framgångsrik morgondag ligger gömd i de beslut vi fattar idag”

Förvisso har jag anfört tidigare att lägre ersättning från a-kassa och sjukförsäkring varken sätter fler i arbete eller gör människor friskare – Orden i rubriken är dock inte mina utan kommer från professor Lars Calmfors.

Enligt Calmfors är arbetskraftsdeltagande redan högt i Sverige och incitamenten för människor att skaffa arbete är redan starka nog enligt honom – Så starka att en sänkning av a-kassan på inget sätt kommer att öka incitamentet att arbeta utan blott och allena försämra för de grupper som har det svårt nog redan i dagsläget.

Enligt Calmfors sjönk det höga arbetskraftsdeltagandet i Sverige inte ens under finanskrisen vilket enligt honom visar att sänkta nivåer i a-kassan är verkningslöst som instrument att använda om tanken är att åtgärden ska sätta fler i arbete.

Tidigare var det enligt Calmfors så att många nationalekonomer hade ett synsätt om att fackföreningarna tenderade att förhandla fram högre löner än vad som var optimalt för sysselsättningen – Det synsättet var korrekt historiskt men inte idag enligt honom.

Att fortsätta med återhållsamma löneökningar i dagens läge när det råder stor brist på arbetskraft på stora delar av arbetsmarknaden är enligt honom en anmärkningsvärd situation därför att det är kontraproduktivt i den meningen att återhållsamma löneökningar inte skapar någon utväxling i form av fler jobb.

Därutöver kritiserar Calmfors det faktum att det är den internationellt konkurrensutsatta industrin som ska sätta ”märket” för löneutvecklingen för övriga löntagare i Sverige – Något som enligt honom hindrar arbetsgivarna inom skolan, vården och byggbranchen med flera sektorer att höja sina löner mer än exportindustrin.

Enligt Calmfors borde dessa sektorer få höja sina löner mer än exportindustrin vilket skulle leda till att arbetskraften används i de sektorer där den behövs bäst.

Enligt Lars Calmfors är allmänt låga löneökningar inte någon metod för högre sysselsättning i dagsläget.

Däremot anser han att en större lönespridning med fler lönesteg och lägre minimilöner skulle kunna öka sysselsättningen bland utrikes födda och andra svaga grupper i samhället.

Den som vill läsa artikeln där Lars Calmfors ger uttryck för detta kan göra så på följande länk: https://arbetet.se/2018/05/15/inga-skal-att-sanka-a-kassan/

Jag håller i det stora hela med professor Calmfors och delar det mesta av hans åsikter och påståenden fullt ut.

Med det sagt tycker jag att vi ska öppna för att göra precis det Calmfors anför – Öka lönespridningen genom att skapa fler lönesteg och lägre minimilöner initialt.

I det avseendet tycker jag att vi socialdemokrater gör helt rätt som gör så genom att anställa de som står längst från arbetsmarknaden inom offentlig sektor där vi har skriande behov av mer arbetskraft.

Vad gäller sänkta minimilöner så tycker jag att vi även där är på rätt spår där vi betalar mellanskillnaden mellan normal lön och den lägre lön de erhåller direkt till arbetstagaren snarare än till arbetsgivarna,

Slutligen bör vi hörsamma Calmfors om att anledningen till att många utrikesfödda är arbetslösa inte beror på att lönerna är för höga utan på att deras produktivitet är för låg i förhållande till avtalens lägsta löner därför att de saknar utbildning.

Vägen framåt är således att utbilda dessa så att de erhåller den utbildningsnivå arbetsmarknaden efterfrågar – Då genom att initialt använda skattemedel för att ge dem den kompetens arbetsmarknaden efterfrågar genom att sätta dem i arbete så att de kan öka sin kompetens genom att arbeta.

Vägen framåt mot den ökade sysselsättning professor Lars Calmfors säger är viktig för att sätta utrikesfödda utan gymnasieexamen i arbete med jobb och egen försörjning är därför den väg sittande S-regering redan slagit in på – Låt oss fortsätta på den vägen även efter valet.

”Hemligheten till en framgångsrik morgondag ligger gömd i de beslut vi fattar idag”