Hela morgonen har nyhetsprogrammen i TV varit fyllda av den goda nyheten att arbetslösheten i Sverige fortsätter att sjunka och att den dessutom gör så i alla de segment som mäts vilket glädjer mig storligen då detta är bra för alla och bra för Sverige.

Att arbetslösheten sjunker och att den trenden är stabil är givetvis ett kvitto på den framsynta och aktiva arbetsmarknadspolitik vi socialdemokrater fört allt sedan vi tog över makten från alliansen i samband med förra valet och därtill ett bevis på att vi menar allvar när vi säger att vår strävan är att ha Europas lägsta arbetslöshetssiffror framgent.

Att bekämpa arbetslösheten och sätta människor i arbete är en av politikens viktigaste uppgifter – Viktig därför att fler i arbete skapar ett jämlikare samhälle och viktig därför att människor som arbetar känner större hopp och har en större och ljusare framtidstro än den som går arbetslös.

Denna framgångsrika väg vill vi givetvis fortsätta på genom att stanna kvar på den väg som gett oss sjunkande arbetslöshet – Något som bara kan ske om Sverige även framgent leds av oss socialdemokrater.

Utmaningarna slutar dock inte där. Ska vi fortsätta på inslagen väg och hålla arbetslösheten på låga nivåer och de arbetssökandes kompetens på en nivå som efterfrågas av arbetsmarknaden så behövs än fler åtgärder.

En av dem är givetvis att skapa en effektiv integrationspolitik som innebär att vi validerar invandrades kompetens, utbildningsbakgrund och arbetslivserfarenhet och matchar dem mot behoven på arbetsmarknaden så att de som kommer hit kan utbildas till ett yrke som leder till anställning, arbete och egen försörjning.

Den största av alla åtgärder som måste till är enligt mitt förmenande en ordentlig omstrukturering av YA-utbildningarna och av möjligheten att vidareutbilda och kompetensutveckla de som behöver vidareutbildas och kompetensutvecklas i samband med lågkonjunkturer.

Får jag vara med och bestämma vilket jag hoppas att jag får så ska vi skapa ett system som innebär att företagen i stället för att avskeda sin personal i samband med lågkonjunktur och produktionsnedgång ser till at utbilda dem så att de är redo och har rätt kompetens när konjunkturen vänder.

Den typen av reform kan skapas på olika sätt även om min grundtanke är att arbetsgivaren fortsätter att betala den rena lönen för sin anställde mot att staten bär kostnaden för arbetsgivaravgiften och den rena utbildningskostnaden – Något som över tid skapar en vinn-vinn situation för alla inblandade parter.

Med det sagt avslutar jag med att repetera det rubriken säger med tillägget att villkoret för att detta ska ske på ett framgångsrikt sätt är att Sverige även framgent leds av en framsynt socialdemokratisk regering.

”Hemligheten till en framgångsrik morgondag ligger gömd i de beslut vi fattar idag”

Att bank & finansmarknaden måste regleras hårdare har jag skrivit om så många gånger att många av er sannolikt tror att jag ligger i krig mot bank & finansmarknaden vilket på inget sätt stämmer då bank & finansvärlden och dess nytta ligger mig varmt om hjärtat.

Att jag skriver om detta beror inte på att jag känner någon avsky mot marknaden i sig utan blott och enbart om att jag tycker att ansvaret i samband med nästa finanskris ska läggas där den hör hemma vilket är hos bank & finansmarknadens aktörer snarare än hos landets skattebetalare.

Den uppfattningen delas av fler och fler – Bland dem tidningen Arbetets Martin Klepke vars senaste artikel i ämnet kan hittas på följande länk: https://arbetet.se/2018/10/10/reglera-bankerna-hardare/

Den avreglering som gjorts av bank & finansmarknaden har slagit helt fel och vid den senaste finanskrisen som inträffade 2008 slapp bankernas ägare undan utan större straff och ekonomisk förlust för sin vildsinta spekulation i värdepapper och investeringar fulla av luft

Den förlust som rimligen borde drabbat aktieägarna och bankernas ledningar fick i stället en annan ägare i och med att landets skattebetalare fick bära den ekonomiska skadan för att rädda bankerna undan de konkurser som ansågs destabilisera banksystemet på ett sätt som skulle vara skadligt för landet.

Förvisso har regelverken stramats upp en aning sedan dess men trots denna uppstramning råder ett läge där Riksbanken och finansinspektionen har alldeles för få och alldeles för svaga verktyg i sin verktygslåda för att undvika en framtida finanskris och en återupprepning av det som skedde 2008.

Att Nordea väljer att flytta sitt huvudkontor från Sverige för att slippa ta ansvar för sitt eget risktagande när nät finanskris kommer är ett av bevisen på att en striktare reglering av bank & finansmarknaden behövs. Danske Banks aktiva drivande deltagande i avancerad penningtvätt är ett annat exempel på hur banker tar hur stora risker som helst för att tjäna pengar.

Dessa saker och det faktum att landets och Europas banker har en mycket stor riskexponering i form av optioner och terminer samt andra obskyra finansiella instrument måste regleras för att skydda både länder och skattebetalare från bankernas och finansinstitutens ohälsosamma spekulation och risktagande.

En rak koppling där bankernas ägare görs helt och hållet ansvariga för förluster i samband med de finanskriser de själva medverkat till är rätt väg att gå – Därtill med ett solidariskt betalningsansvar med hela sin privata förmögenhet som säkerhet för de eventuella förluster de skapar genom ett allt för stort risktagande.

Får jag vara med och bestämma bör en återreglering omfatta möjligheten att investera i instrument såsom optioner och terminer som medför stora risker för både banken och dess kunder. Därtill bör det regleras hur stor riskexponering ett lands banker ska tillåtas ha i förhållande till verksamhetslandets totala ekonomi.

Sveriges och Europas befolkning förtjänar starka och solida banker snarare än banker som riskerar att blåsa omkull om det börjar storma en aning på världens finansiella marknader.

Att det kommer att storma på världens finansmarknader och att nya finanskriser kommer att få se dagens ljus kan vi vara helt övertygade om och det handelskrig Trump inlett med ett flertal av världens länder kan mycket väl vara startskottet till näsa finanskris så det gäller att vara förberedd innan den är ett konstaterat faktum.

Avslutningsvis vill jag därför anföra samma sak som jag sagt sedan länge – Det är hög tid att återreglera bank & finansmarknaden så att ansvaret vid kommande finanskriser landar där det bör landa – Hos bankernas ägare och bolagsledningar.

”Hemligheten till en framgångsrik morgondag ligger gömd i de beslut vi fattar idag”

Att vi nu har en het och därtill långvarig debatt om vinster i välfärden och deras vara eller icke vara beror på att girigheten gått flera steg för långt när det gäller avregleringen och utförsäljningen av offentlig verksamhet.

För långt har man gått därför att ägarna av många friskolor och andra välfärdsföretag använder sig av en aggressiv skatteplanering som medför att ingen eller mycket lite skatt betalas för de vinster man gör i verksamheter som finansieras med skattemedel.

Jag vill dessutom påstå att de stora privata företag som går in i välfärdsbranschen gör så av en enda anledning – Nämligen att det är lätt att i förväg beräkna hur stor intäkten och därmed vinsten ska bli och att man därför med lätthet kan räkna ut hur stor mer eller mindre skattefri vinst man kan göra om man skatteplanerar.

Låt mig därför klargöra att det sett ur min synvinkel finns två grundprinciper som alla måste hålla sig till.

1. Att all vinst som uppstår på verksamheter bedrivna i Sverige ska beskattas i Sverige.
2. Att privat sektor ska sköta sitt och låta offentlig sektor sköta sitt vilket innebär att alla verksamheter som räknas till offentlig sektor – Dvs. helt eller delvis finansieras med skattemedel ska drivas av det offentliga utan privat inblandning.

Om vi håller oss till dessa enkla regler behöver vi inte ha någon debatt angående välfärden vilket innebär att vi i stället kan lägga vår tid och vår kraft på att lösa problemen med hur vi sätter människor i arbete och hur vi får fart på bostadsbyggande, utvecklingen av skolan och den för landet livsviktiga integrationen av invandrare.

De problem vi har idag och anledningen till att debatten blivit mer och mer intensiv är att det av giriga och egoistiska skäl skatteplaneras och att vissa grupper (läs företag och dess ägare) anser att det är upp till dem att bestämma om de ska vara med och finansiera vår välfärd eller inte och i sådana fall hur mycket de ska vara med och finansiera den med.

Detta problem är på inget sätt isolerat enbart till företag som verkar inom välfärdssektorn utan snarare en trend som pågår både i Sverige, Europa och övriga OECD-länder.

Problemet att vissa anser sig ha full rätt att inte bidra till vår gemensamma välfärd!

Det är när Sveriges stora företag likt SCA, Assa Abloy och Sandvik underlåter att betala skatt i Sverige därför att de skatteplanerat problemen uppstår – Problem som sedan förstärks av att samma företag använder en del av det som de tjänat på att skatteplanera till att dumpa priser och ta död på konkurrenter som betalar skatt i Sverige.

Låt oss därför göra det enda rätta och angripa roten till problemet – Den rot som stavas skatteplanering.

Utan att vara alltför teknisk och gå på djupet och förklara hur avancerad skatteplanering uppstår och utförs vill jag säga att det finns ett lika enkelt som effektivt sätt att stoppa den och att allt vi behöver göra är att skriva om de skatteavtal vi har med andra länder.

När detta är gjort kan vi fortsätta debatten och se huruvida vi ska tillåta vinster i välfärden eller inte. Min grundinställning som varande socialdemokrat är att välfärdstjänster ska tillhandahållas av det offentliga och inte av privata företag.

Om vi stänger dörren som gör det möjligt att skatteplanera kommer merparten av de privata företag som idag verkar inom välfärdssektorn att lämna densamma – Detta därför att de inte engagerat sig där därför att man gillar välfärdstjänster eller därför att man vurmar över sina medmänniskor utan därför att motivet till engagemang stavas lättförtjänta skattefria vinster.

”Hemligheten till en framgångsrik morgondag ligger gömd i de beslut vi fattar idag”

Låt mig börja med att säga att jag är för en utveckling där vi äter mer grönsaker och vegetabilisk mat än idag och att jag inte har något alls mot vegetarianer och veganer som följer sin egen övertygelse genom att äta vegetariskt.

Däremot är jag stark motståndare till organisationer likt Köttfri måndag och deras ständiga tjat om att införa en vegonorm som standard inom offentlig verksamhet.

Vad man vill äta ska självklart vara upp till var och en att avgöra. Ingen ska behöva känna skuld och skam för att man äter det ena eller det andra. Dessutom finns det många studier som visar att det inte spelar någon som helst roll för klimatet om man äter kött eller vegetariskt.

Klimathotet är definitivt inte rätt metod för att minska köttätandet i världen. Vill man likt veganrörelsen minska köttätandet bör man sluta missbruka klimathotet som skäl och istället använda sig av reella argument – Sådana som att det är djurplågeri att producera kött eller att det är vattenslöseri och att fossildrivna industrier och transporter skapar utsläpp som gör klimatet sämre.

I själva verket är det så att en ko som vuxit upp i närheten av den plats där den sedan slaktas och äts är bra mycket klimatsmartare än grönsaker som transporterats med flyg från andra kontinenter.

Allt organiskt – Dvs. både människor, djur och alla växter inklusive grönsaker tillhör samma kolsystem så även om alla djur på jorden dog och människorna åt grönsaker och frukt så skulle utsläppen av växthusgaser vara konstant. Utsläppen skapas inte av djur eller av att äta djur.

Fanns inte kor och andra djur där för att äta gräs och andra grödor skulle dessa förmultna och skapa precis samma mängd växthusgaser som kor och andra djur gör.

Utsläppen skapas inte av djur utan av människan – Detta därför att vi gräver upp organiskt material såsom kol och olja för att sedan förbränna det.

Kogödsel är organiskt och klimatneutralt – Däremot är konstgödsel en miljöbov och något som borde angripas och stoppas om vi vill förbättra vår miljö. Utan djur och köttproduktion skulle människan behöva odla betydligt mer grönsaker och frukt än idag för att överleva och med mindre djur så ökar användandet av konstgödsel med sämre miljö som följd.

FN:s klimatpanel IPCC visar i rapporter att jordbruket står för 14 -18% av utsläppen beroende på hur man räknar – Avskogningen står för 17% – Allt det övriga dvs. ca 75% av utsläppen kommer från fossil användning.

Därför ska vi angripa det som står för utsläppen och klimathotet – Nämligen fossil industrin och användandet av fossila produkter såsom kol och olja för värme, el och som drivmedel.

Kan vi ställa om jordbruket så att användandet av konstgödsel upphör och så att användandet av fossil energi och fossila drivmedel minskar eller upphör har vi gjort mänskligheten en liten tjänst – Dock inte jättestor då jordbruket bara står för en mycket liten del av jordens utsläpp.

Slutsatsen är att köttproduktion har ingen eller mycket liten inverkan på vår miljö – Därför kan den som gillar att äta kött fortsätta att göra så med gott samvete om det är miljön som ska bestämma vad vi ska äta.

En omställning till andra födoämnen än kött ska således byggas på andra värden än på klimathotet.

Djur tillför inga växthusgaser – Den enda som gör det är människan.

Låt oss därför på klimatmötet koncentrera oss på det som verkligen förstör miljön – Nämligen människan och dess användande av fossil energi.

”Hemligheten till en framgångsrik morgondag ligger gömd i de beslut vi fattar idag”

Det har länge varit en illa dold hemlighet att den största kvinnofällan i Sverige stavas allmän visstidsanställning och det är därför dessa måste begränsas till ett minimum och helst försvinna helt över tid.

Kommunal har sedan länge släppt en SCB baserad rapport som påvisar ett skrämmande mönster – Mönstret att andelen visstidsanställda inom kvinnodominerade LO-yrken är påfallande hög.

Hela 61% av landets vårdbiträden är visstidsanställda och i många kvinnodominerade LO-yrken är andelen visstidsanställda 30% eller mer. Trots detta vill arbetsgivarorganisationen Svenskt Näringsliv påskina att visstidsanställningar inte är något problem samt att antalet visstidsanställningar är lågt och att LO ger en felaktig bild av visstidsanställningar.

Svenskt Näringsliv bluffar – I själva verket är det så att visstidsanställningar är den största av alla kvinnofällor som finns för närvarande i Sverige.

Visstidsanställningar finns av en enda anledning – För att öka företagens vinster – Detta därför att visstidsanställningar leder till lägre löner och tjänstgöring och till en schemaläggning som inte kan tillämpas om de som är visstidsanställda vore  tillsvidareanställda.

Som socialdemokrater måste vi därför göra gemensam sak med LO-facken och se till att denna kvinnofälla utrotas på svensk arbetsmarknad.

Jag ser inget fel i att visstidsanställning existerar som anställningsform för att klara arbetstoppar av tillfällig karaktär. Dock måste regelverket skärpas så att anställningsformen allmän visstidsanställning inte kan missbrukas på det sätt som sker idag.

Kvinnor verksamma i det svenska LO-kollektivet ska självfallet åtnjuta samma anställningstrygghet som övriga arbetstagare i Sverige då allt annat är otänkbart i ett socialdemokratiskt styrt Sverige byggt enligt den svenska samhällsmodellens principer.

Kärlek, solidaritet och alla människors lika och okränkbara värde ska omfatta alla i samhället – Även kvinnor verksamma inom LO’s avtalsområden.

”Hemligheten till en framgångsrik morgondag ligger gömd i de beslut vi fattar idag”

Orden i rubriken har jag lånat från en oerhört välskriven debattartikel i VK.se skriven av Bengt Björkman som innan pensionen arbetat som tjänsteman i Umeå kommun under 35 års tid och därtill varit fackligt aktiv under delar av den tiden.

Du hittar debattartikeln på följande länk om du vill läsa den i sin helhet: https://www.vk.se/2515684/i-umea-kommun-har-nagon-tystnadskultur-aldrig-funnits 

Bengt börjar hela artikeln med att berätta för alla att det aldrig funnits någon tystnadskultur inom Umeå kommun och att så är fallet även idag. Däremot förekommer det politisk pajkastning och då oftast med vänsterpartiet och i förekommande fall arbetarpartiet som pajkastare.

Enligt Bengt så tävlar gruppledarna för dessa två partier i otidigheter gentemot politiska motståndare och tjänstemän och då främst gentemot Hans Lindberg (S) och Anders Ågren (M) – Något jag håller med om fullt ut.

Bengt anför ett flertal gånger att personalärenden aldrig ska drivas offentligt och att det är viktigt att politikerna lär sig skilja på sina roller och tjänstemännens roller – Något jag själv anfört många gånger och därtill i alla inlägg jag skrivit i det ärende som handlar om Aidanpää och den förre budgetchefen.

Att politikerna ska hålla fingrarna borta från personalärenden och överlåta till tjänstemannaorganisationen att sköta dem på det sätt som klart och tydligt stipuleras i alla delagationsordningar och i kommunallagen borde vara en självklarhet för alla politiker.

Att Ulrika Edman (V) och Jan Hägglund (AP) uppenbarligen ser sig som stående ovanför lagar och överenskommelser är därför en logisk slutsats att dra när man betraktar hur de handlat i ärendet.

Att som dessa två offentligt orera om att det skulle råda en tystnadskultur inom Umeå kommun trots att de rimligen borde veta att så icke är fallet ligger därför precis som Bengt säger på gränsen för vad som kan anses vara oförskämdheter och förtal.

I den välskrivna debattartikeln upplyser Bengt alla om Vänsterpartiets beteende under mandatperioden 2010-2014 där de öppet kränkte ett flertal tjänstemän i samband med nämndsammanträden genom att påstå att de manipulerar siffror mm. – Något de för övrigt fortfarande gör från gång till annan.

Vänsterpartiets handlande under ovan nämnda mandatperiod ledde till ett flertal åtgärder och till att den dåvarande gruppledaren för vänsterpartiet i Umeå fick avgå – Något man för övrigt inte ser ut att ha lärt något av då Ulrika Edman fortsätter på samma väg som Tamara som fick lämna.

Att kommunala tjänstemän under den mandatperiod vänsterpartiet var delaktiga i att styra kommunen valde att byta arbete och lämna kommunen för att slippa vänstern säger en hel del om hur tjänstemannaorganisationens syn på vänsterpartiet i Umeå ser ut.

Ett annat viktigt påpekande från Bengt är att Aidanpää inte var medlem i facket och att hon därför var utelämnad till att gå via tingsrätten för att få tillstånd en förhandling om ett eventuellt avgångsvederlag i enlighet med det avtal som fanns mellan henne och kommunen.

Att den ordningen sedan ledde till att parterna förlikades innan tingsrätten tog upp målet följer gängse praxis i ärenden som dessa och är på inget sätt något bevis på vem som hade rätt och/eller fel i grunden.

Med det sagt håller jag fullt ut med den slutsats Bengt Björkman drar när han i slutet av debattartikeln anför att Ulrika Edman har tillåtit sig att som politiker beskylla enskild tjänsteman och kräva dennes avgång – Något som är bevis på att hon fortfarande saknar kunskaper om sin roll som politiker och att viljan att skaffa den kunskapen inte heller verkar finnas.

Därför är vänsterpartiet precis som rubriken säger en stor arbetsmiljörisk för Umeå kommuns anställda – Något som alltid måste beaktas så att vi övriga kan undvika att släppa fram vänsterpartiet till en beslutsposition i alla forum där alla former av personalpolitik ska behandlas och beslutas.

”Hemligheten till en framgångsrik morgondag ligger gömd i de beslut vi fattar idag”

För att fortsätta på spåret om upphandlingar inom offentlig sektor och hur dessa fördyrar är det viktigt att framhålla att det ligger i sakens natur att den som vinner en upphandling måste spara in på personal och personaltäthet så länge upphandlingarna har lägsta pris som viktigaste kriterium för att vinna en upphandling.

Om lägsta pris ska styra i alla lägen utan att vi som politiker lägger in krav om personaltäthet och kvalitet mm. blir det per automatik så att vi får vad vi betalar för – Nämligen en service och en personalpolitik i förhållande till prislapp.

Precis som jag skrivit i tidigare inlägg så är min övertygelse den att den upphandlade och konkurrensutsatta offentliga verksamheten leder till högre samhällskostnader om vi tittar till totalen i form av arbetslöshet, sjukskrivningar mm.

Skenande sjuktal innebär att vi måste reagera och göra något åt saken. Jag vill därför att vi snarast möjligt tillsätter en kommission med uppdrag att arbeta fram nya och mer hållbara regler för all offentlig verksamhet som ska upphandlas i framtiden.

Denna nya upphandlingspolicy bör bland mycket annat innehålla skrivningar om att befintlig personal alltid ska följa med till den entreprenör som vinner upphandlingen. Dessutom bör regelverket ställa krav på personaltäthet och förekomsten av företagshälsovård och sist men inte minst bör regelverket innehålla en reglering av hur scheman och arbetstid får förläggas.

Jag vill se ett regelverk i Sverige som innebär att delade turer försvinner och att tillsvidareanställning på heltid blir norm i all offentlig verksamhet – Detta oberoende av om den drivs i egen regi eller av en privat entreprenör.

Sist men inte minst vill jag se ett regelverk som stipulerar att all den tid en arbetstagare tillbringar på sin arbetsplats ska vara betald tid undantaget avdrag för 1 timmes rast för mat och fika fördelat över en matrast på 45 minuter samt 2 fikaraster om vardera 7,5 minuter.

Gör vi så kommer fler verksamheter än i dag att drivas i egen regi av det offentliga samtidigt som de verksamheter som drivs privat regleras på ett sätt som över tid kommer att minska sjukskrivningarna på grund av stress och hög arbetsbelastning.

”Hemligheten till en framgångsrik morgondag ligger gömd i de beslut vi fattar idag”

Sverigedemokraterna har länge försökt framställa sig som ett parti som värnar om Sveriges arbetstagare och deras situation trots att SD:s partiledning vet att det påståendet är en ren och skär lögn.

SD har länge flörtat med den svenska arbetarklassen och det är bland dess manliga arbetstagare med arbeten som kräver relativt låg utbildningsnivå som SD:s väljarstöd historiskt växt allra snabbast även om tillväxten nu avstannat och ersatts av en stabil och pågående nedgång.

En nedgång som antagligen kommer att leda till att SD i slutändan ramlar ner till den nivå på ca 4% väljarstöd som jag länge förutspått när det nu blivit känt att SD sviker Sveriges arbetare genom att gå till sängs med Almega och Svenskt Näringsliv.

SD varken är och har heller aldrig varit ett parti för den svenska arbetarklassen – Ända sedan starten har SD varit ett rasistiskt och främlingsfientligt parti som skyr arbetare och lågutbildade som pesten i alla lägen annat än i rollen som röstboskap för partiet.

Därför tycker jag att både pensionärer och arbetare ska ta sig en extra funderare och noga analysera hur deras egen situation kommer att se ut om SD får makt och inflytande – Min analys är att den kommer att bli bra mycket sämre än i dagsläget.

Att alliansen som mer eller mindre styrs av Svenskt Näringslivs och moderaterna ogillar att majoriteten av Sveriges arbetare ska få det bättre på bekostnad av företagens vinster har varit känt länge.

Att SD nu tycker densamma tydliggjordes genom deras besked att inte stödja regeringens förslag om justa villkor för de anställda i samband med offentliga upphandlingar.

För egen del tycker jag att det är bra att SD gör detta tydligt för väljarna då deras ställningstagande kommer att snabba på partiets marsch ner mot den 4%-nivå där de hör hemma långsiktigt.

SD:s ställningstagande ger dessutom socialdemokrater chansen att ta kampen för arbetarnas löner, anställningstrygghet och arbetsvillkor till nästa nivå – En nivå där vi visar alla arbetstagare att vi socialdemokrater aldrig kommer att lämna dem i sticket genom att låta Almega och Svenskt Näringsliv ensidigt bestämma deras villkor.

Kampen för ett bättre och mer jämlikt Sverige byggt enligt den svenska modellens principer ska inte avvecklas utan utvecklas.

Därför tycker jag att vi socialdemokrater i framtiden ska ställa ännu skarpare krav än i det förslag SD röstade emot.

Inte nog med att vi fortsatt ska kräva att upphandlande myndigheter i sina skallkrav alltid ska kräva kollektivavtalsliknande villkor vad gäller löner, semestervillkor och arbetstider – Denna gång ska vi dessutom kräva att allt det som kollektivavtalen stipulerar uppfylls även om den leverantör som vinner upphandlingen saknar kollektivavtal.

Vi ska inte kräva att de tecknar kollektivavtal då detta är en fråga för arbetsmarknadens parter att avgöra – Däremot ska vi kräva att den leverantör som vinner upphandlingen följer alla förmåner som kollektivavtalet stipulerar.

Gör vi så faller SD:s argument om att vårt förslag stänger ute små företag utan kollektivavtal platt till marken.

För att verkligen visa Sveriges arbetstagare att socialdemokraterna är arbetstagarnas naturliga hemvist ska vi därutöver ställa följande krav på de leverantörer som vinner offentliga upphandlingar:

• Att vinnande leverantör tar över avgående leverantörs personal rakt av och att även visstidsanställd och/eller behovsanställd personal omfattas av detta personalövertagande.
• Att den övertagna visstidsanställda och behovsanställda personalen tar med sig den LAS-tid de intjänat hos föregående leverantör.
• Att normen för anställning hos den tillträdande leverantören ska vara tillsvidareanställning på heltid och att undantag från detta bara medges om oerhört specifika skäl finns.
• Att delade turer inte får användas i verksamheten annat än i undantagsfall som i förekommande fall ska föregås av en förhandling mellan leverantör och uppdragsgivare.
• Att all tid en anställd tillbringar på sin arbetsplats ska vara betald tid jämte 1 timmes avdrag för matrast och fikaraster.

Till skillnad från SD ska vi socialdemokrater visa att vi är arbetstagarnas vänner och beskyddare och inte likt SD dess fiende nummer ett.

Att göra så är en hederssak för varje socialdemokrat och ett tecken på att vi i sanning står upp för den svenska samhällsmodellen och allt den står för.

”Hemligheten till en framgångsrik morgondag ligger gömd i de beslut vi fattar idag”

Sverige är ett av de länder i världen som åldersdiskriminerar allra mest – Detta till skillnad från de flesta andra länder som ser högre ålder och mer livserfarenhet som viktiga beståndsdelar för att säkerställa att kloka och framåtsträvande beslut ska bli verklighet.

Åldersdiskrimineringen märks på alla plan i samhället och har man passerat 50-årssträcket eller i extremfall till och med 45-årssträcket så räknas man som mer eller mindre förbrukad.

Dagens samhälle ser annorlunda ut än gårdagens i och med att många arbeten blivit betydligt mindre fysiskt krävande vilket innebär att många kan arbeta betydligt längre om de så önskar. Idag faller bilan för fortsatt anställning vid 67 eller 70 år och det är bland annat detta jag vill ändra på.

Till att börja med vill jag påstå att både politik och näringsliv skulle må bra av att ha en betydligt större andel äldre beslutsfattare än idag – Detta därför att alla som är äldre besitter en kompetens som många yngre människor saknar – En kompetens som stavas erfarenhet.

Erfarenhet som bygger på egna erfarenheter och misstag och på de misstag man sett andra begå under den tid man samlat på sig erfarenheten kan aldrig underskattas på det sätt som görs i dagens Sverige.

Erfarna människor fattar i regel klokare beslut än yngre därför att de lärt sig att livet och skeenden i livet inte alltid sker på det sätt som beskrivs i teorin. Erfarenhet och att göra saker handlar om att omsätta teori i praktik och om att göra de förändringar av teorin som behövs för att få saker att fungera i verkligheten.

Därför vill jag se en utveckling i Sverige som liknar den i resten av världen vilket innebär att de som är yngre jobbar på positioner som innebär att de kan samla på sig den erfarenhet som behövs för att fatta klokare och hållbarare beslut när de blir aningen äldre – Detta samtidigt som de överlåter till de äldre och mer erfarna att fatta besluten här och nu.

Jag vill dessutom införa förändringar gällande pensionsåldern som innebär att den som vill arbeta längre än ordinarie pensionsålder ska kunna göra så utan att riskera att bli uppsagd på grund av åldersskäl så länge knopp och kropp fungerar som den ska.

Jag vill även fortsättningsvis ha en ordinarie pensionsålder vid 65 år. Därefter vill jag att man ska kunna öka sina pensionsförmåner fram till 67-års ålder genom att fortsätta arbeta.

Ska jag vara riktigt ärlig vilket man alltid bör vara vill jag inte stoppa där utan tillåta arbete utan övre åldersgräns givet att arbetstagaren är frisk och vid god vigör och utan tecken på demens eller annan sjukdomsbild som påverkar arbetsinsatsen.

Jag vill således ta bort den regel som säger att arbete efter 70 års ålder ensidigt ligger på arbetsgivarsidan att bestämma.

En annan sak jag vill förändra är hur arbetsgivaravgifter och sociala avgifter ska betalas för de som är äldre.

I min värld är det självklart att samma avgifter ska gälla alla arbetstagare oavsett ålder och det är därför vill jag ta bort dagens system som gör det billigare för en arbetsgivare att ha anställda som uppnått pensionsåldern – Detta är en rättvisefråga och ska vi råda bot på åldersdiskrimineringen får det inte vara olika avgifter för olika åldrar.

Anledningen till att jag vill ge äldre möjligheten att själva bestämma beror på att jag tycker att det alltid måste vara upp till människan själv att avgöra vad man vill göra med sitt liv på ålderns höst.

Vi måste beakta att det finns många människor i samhället som lever helt ensamma – Speciellt när de blivit äldre och för dessa grupper är det inte ovanligt att arbetet är det andningshål som behövs för att man ska känna tillhörighet och gemenskap.

Långt ifrån alla har familj och barn och barnbarn utan lever helt ensamma utan nära släkt och vänner. För dessa är jobbet sannolikt den enda plats där de kan känna samvaro och glädje och att då sätta stopp för denna glädje bara för att man uppnått en viss ålder är inte korrekt.

Därför upprepar jag vad jag sa inledningsvis – Det måste bli slut på åldersdiskriminering i Sverige.

”Hemligheten till en framgångsrik morgondag ligger gömd i de beslut vi fattar idag”

Jag är oerhört glad över att socialdemokraterna på nytt är på det klara med att vi ska fokusera på laget och inte på jaget när ett Sverige byggt enligt den svenska samhällsmodellens principer och värderingar växer fram.

Gång efter gång lyfter Stefan Löfven fram detta i de tal där han pratar om vikten att hålla ihop landet och att vi måste göra det tillsammans om vi vill lyckas.

Det är precis detta jag lyft fram och haft som röd tråd i de allra flesta av mina blogginlägg.

Ska det svenska samhällsbygget bli stabilt och framgångsrikt måste vi migrera bort ifrån girighet och egoism och återgå till ett samhällsbygge baserat på kärlek och solidaritet.

Det är den vägen Sverige måste gå om vi ska uppfylla vårt löfte om att skapa det land där jämlikheten är störst och det land där inkomst- och förmögenhetsskillnaderna är minst i världen.

Sett ur mitt perspektiv finns bara ett sätt att skapa en stabilare och fredligare värld och det är genom att se till att alla i samhället kan leva under någorlunda acceptabla livsbetingelser.

Ska vi nå dit innebär det att vinsterna av allas arbete måste fördelas mer rättvist – Något som bara kan ske så länge det finns politiker som är villiga att fatta de politiska beslut som behövs för att detta ska bli verklighet.

Jag är helt överens med Stefan Löfven om att Sverige behövs i detta arbete och att det faktiskt är så att Sverige behöver ta på sig ledartröjan för att visa EU och världen hur detta ska gå till.

Ledartröjan är redan påtagen vilket inte minst vår plats i FN:s säkerhetsråd påvisar. Sverige kan men bara så länge som vi sätter laget före jaget.

Låt oss därför tillsammans jobba för ett jämlikare och bättre Sverige för alla och för ett jämlikare och bättre Europa för att därefter exportera denna framgångsmodell till resten av världen i övertygelsen om att en jämlikare värld även betyder en fredligare värld.

”Hemligheten till en framgångsrik morgondag ligger gömd i de beslut vi fattar idag”