Efter att ha följt upptakten och utspelen inför årets avtalsrörelse går det att dra en konkret slutsats och det är att arbetsrätten är under kraftig attack.

Att arbetsgivarsidan därutöver vill ha frusna och/eller mycket låga löneökningar är samma ingång som i tidigare avtalsrörelser då arbetstagarna alltid enligt arbetsgivarna har för hög lön.

Hur ter sig då angreppet mot arbetsrätten?

Som jag ser saken så är det ett angrepp som nu bedrivs mot arbetsrätten ett samordnat och väl regisserat frontalangrepp från arbetsgivarhåll!

Det arbetsgivarsidan efterlyser är rätt att använda sig av ”hyvling” rakt av utan förhandling med facket – Dvs. rätten att ensidigt minska arbetstagarnas arbetstid efter eget välbefinnande.

Därutöver efterlyser man mer ”flexibla” avtal som gör att arbetsgivarna ensidigt kan bestämma när och hur mycket en arbetstagare ska arbeta vid varje givet tillfälle för att parera konjunktursvängningar.

Lägg ovanpå detta kraven på sänkta ingångslöner och kraftigt försämrade OB-ersättningar så blir saken klar och tydlig – Sveriges arbetstagare ska behandlas som boskap som kan utnyttjas efter ”marknadens” och arbetsgivarnas eget välbefinnande med fokus på bibehållna och/eller ökade vinster.

De krav på avsteg från turordningsregler i samband med uppsägningar mm. som funnits tidigare följer givetvis med även i denna avtalsrörelse.

Den linjen måste LO och fackföreningarna stå emot med alla till buds stående medel. Arbetsrätten är helig och alla angrepp mot den arbetsrätt vi slagits för i generationer ska slås ner med omedelbar verkan.

Årets avtalsrörelse borde om allt står rätt till handla om hur vi kan se till att arbetstagarna får större löneökningar än tidigare – Detta för att minska klyftorna i samhället och för att se till att vinsterna av allas arbete fördelas mer rättvist.

En annan lösning jag tycker att fackföreningarna ska driva hårt är en övergång till 6 timmars arbetsdag med bibehållen lön.

Införs en sådan kan jag acceptera att ge arbetsgivarna rätt att utnyttja skillnaden i årsarbetstid mellan 6 och 8 timmar under givna premisser för att parera konjunktur svängningar – Då utan att öka lönen givet att vi hittar en mekanism för detta som kan accepteras av bägge parter.

Arbetstagarsidan har landat i krav på 2,8% vilka är helt rimliga eller till och med i underkant om man tittar på vinstutvecklingen i företagen under senare år.

Att arbetsgivarsidan förespråkar individuella löner är förståeligt sett ur deras perspektiv då individuell lönesättning fyller det som är arbetsgivarorganisationernas huvudsyfte – Att slå sönder den fackliga gemenskapen genom att sätta individen före kollektivet.

Det var den ordningen vi hade innan Ådalen 1931 då arbetstagarna snällt fick stå med mössan i hand utanför fabriksporten i förhoppning om att få jobba den dagen. Det läget ska vi inte tillbaka till och enda vägen att undvika en återgång dit är kollektivavtal och kollektiva löneökningar lika för alla.

Självklart ska arbetsgivarna utöver avtal kunna belöna de medarbetare de anser vara extra duktiga – Dock inte på övriga arbetstagares bekostnad utan rakt av från egen kassa.

”Hemligheten till en framgångsrik morgondag ligger gömd i de beslut vi fattar idag”