Den stora frågan just nu är hur långt EU och dess medlemsländer ska gå när det handlar om att gå Turkiet till mötes för att lösa delar av flyktingproblematiken? Nästa fråga är om EU överhuvudtaget ska förhandla med länder som inte lever upp till demokratiska fri- och rättigheter och full pressfrihet?

Att Turkiet utövar påtryckning eller snarare utpressning gentemot EU råder inga tvivel om och trots att jag i ett antal tidigare inlägg prisat en överenskommelse med Turkiet är jag inte beredd att godkänna en sådan till varje pris.

Alla länder som önskar bli medlemmar i EU ska självfallet vara demokratiska på alla områden för att komma i fråga för medlemsskap. I detta ingår att full pressfrihet med en fri och obunden press som utan att straffas kan kritisera den sittande regimen och dess företrädare likväl som andra företeelser i samhället.

Även om situationen i flyktingfrågan är desperat måste det finnas gränser för vad EU kan acceptera – Dessutom bör Turkiet först leva upp till ingångna avtal innan nya avtal träffas.

Att vi måste lösa problemen är helt klart – Framförallt för Grekland och den ohållbara situation de befinner sig i när det handlar om att ta emot flyende människor i en aldrig sinande ström. Om det inte fungerar med Turkiet kanske vi borde överväga en lösning som inkluderar Irak och sätta upp ett mottagningsläger på Irakiskt territorium försvarat och skyddat av internationella styrkor.

En annan sak som skulle lätta på trycket är att tillåta människor på flykt att ansöka om asyl på alla EU-ambassader runt om i världen med ordnad transport till det land man placeras i om och när asyl beviljats.

Högst av allt på agendan står dock en överenskommelse som innebär att alla EU-länder ska tvingas att ta emot asylsökande baserat på hur stor del av EU:s totala storlek de utgör samt på hur många asylsökande de tidigare tagit emot. En överenskommelse som ska kompletteras av ett gemensamt regelverk för vilka fri- och rättigheter som ska ges till både asylsökande och de som beviljas asyl i form av utbildning, integration och ekonomiska hjälp för detta.

Precis som jag tidigare givit utryck för handlar den största delen av utmaningen om att skilja de med genuina asylskäl från de som inte har det. Denna urskiljning måste gå fort så att de som är berättigade till hjälp kan få det medan de som saknar skäl kan avföras och skickas tillbaka till sina hemländer.

Kan vi inte lösa dessa problem inom kort har hela idéen om en Europeisk Union nått vägs ände.

I en union måste alla unionsmedlemmar bära sin del av allt – Både positivt och negativt. Är man bara beredd att acceptera det positiva och samtidigt nekar det negativa ska man lämna unionen då samarbete handlar om att ge och ta.

Som jag ser det är denna fråga en ödesfråga och den fråga vars svar slutgiltigt avgör om EU överlever eller ej.

”Hemligheten till en framgångsrik morgondag ligger gömd i de beslut vi fattar idag”