Tantpatrullen är en organisation som bildades för ca. fyra år sedan i Stockholm i syfte att ändra pensionssystemet till det bättre så att alla oavsett bakgrund erhåller en dräglig pension när de når pensionsåldern – Kampanjen drivs under parollen Låg lön = Låg pension.

Det går att läsa en intervju med en av organisationens grundare i Tidningen Kommunalarbetaren – Du hittar artikeln på följande länk om du vill läsa den själv: https://ka.se/2018/11/15/vi-behover-ett-nytt-pensionssystem/

Låt mig börja detta inlägg med att säga att tantpatrullen har mitt fulla stöd i det arbete de gör då en bra pension efter det att arbetslivet avslutats är en av mina hjärtefrågor.

Varför jag tycker så och vilka förändringar jag vill se i en genomgripande förändring av hela pensionssystemet skrev jag om redan 2015 och resten av inlägget blir därför en lätt förändrad version av inlägget från 2015.

Grundinställningen från min sida är att vi ska ge alla pensionärer en pension på en nivå som gör det möjligt att leva ett värdigt liv och njuta av frukterna efter många års hårt arbete.

LO har sedan länge presenterat larmrapporter om pensionsnivåerna för de som tillhör arbetarklassen. Att läsa de rapporterna är allt annat än upplyftande – Snarare är läsningen skrämmande och beskriver en situation som inte är värdigt ett välfärdsland som Sverige.

Att människor som jobbat ett helt arbetsliv och med råge levt upp till alla regler om intjänandetid och övriga krav i pensionssystemet inte ens når pensionsnivåer på 60% av den lön de hade när de jobbade är inget annat än en stor skandal.

För mig som Socialdemokrat är det en självklarhet att pensionerna för de som uppfyllt reglerna om intjänandetid inom ramen för pensionssystemet ska uppgå till minst 75% av den lön de erhöll när de arbetade – AFP, ATP och avtalspensionen sammanräknad.

Att acceptera att nöja sig med en ambitionsnivå som är lägre än en pension på 75% av lönen på inkomster upp till 7,5 basbelopp är för mig som Socialdemokrat otänkbart.

Det har runnit mycket vatten under broarna sedan århundradets pensionsreform genomfördes på 1990-talet och många saker som förutsattes då gäller inte idag vilket innebär att systemet måste reformeras så att de försäkringstekniska beräkningsgrunderna är i takt med verkligheten.

En av sakerna som förändrats sedan förra gången vi reformerade pensionssystemet är att medellivslängden ökat och numera överskrider den som används i de försäkringstekniska beräkningsgrunderna med mer än 2 år.

Att människor lever längre innebär att de lyfter pension under fler år och att dessa år måste finansieras är en självklarhet.

Utöver det har den så kallade bromsen som ska säkra pensionssystemets överlevnad införts och slagit till både 2010 och 2011 vilket sänkt pensionsnivåerna med ca. 6%.

I ett fungerande pensionssystem ska vi inte ha någon broms överhuvudtaget av den enkla anledningen att det är utbetalningarnas storlek på 75% av lönen och inget annat som ska styra pensionens storlek.

Inträffar händelser som inte fanns med i beräkningarna är det inte utbetalningarna som ska minskas utan finansieringen som ska ökas.

Ovanpå detta har vi ett fenomen som jag tillägnat ett helt blogginlägg åt historiskt – Ett inlägg som beskriver det faktum att många börjar lyfta sin pension vid vid 61-års ålder och fortsätter att arbeta samtidigt som de lägger pensionspengarna på hög.

Att pensionssystemet inte är dimensionerat för denna volym av förtida uttag behövs bara sunt förnuft för att förstå. Att detta kan ske skriver ytterligare under på att det är hög tid för en ny genomgripande pensionsreform.

För mig är det ett samhälleligt misslyckande att de som tillhör svensk arbetarklass och slitit och arbetat hela livet erhåller pensioner på en nivå som klassificeras som låglöneinkomst –  Dvs. på nivåer mindre än 60% av medianlönen i Sverige.

Att vi ens har ett begrepp som dessutom förankrat sig ordentligt i det allmänna medvetandet och lyder under namnet fattigpensionär får mig att skämmas över att vi i välfärdslandet Sverige misslyckats så kapitalt med att ge våra pensionärer en dräglig pension värd namnet – Alldeles speciellt så för den som råkar vara kvinna.

För att understryka vad jag menar använder jag följande exempel som är hämtade från LO:s pensionsundersökningar.

En kvinnlig kommunalarbetare som började jobba vid 20-års ålder och pensionerade sig vid 65-års ålder hade en slutlön på 23.000 kronor brutto och 18.000 netto sista månaden hon jobbade – Som pensionär får hon en pension på 13.600 kronor brutto och 10.900 kronor netto dvs. mer än 7.000 kronor per månad mindre än när hon jobbade.

Lika illa är det för den manlige genomsnittlige industriarbetaren som även han arbetat sedan 20-års ålder och går i pension vid 65-års ålder. Före pensionen hade han en månadslön på 26.200 kronor brutto och en nettolön på 20.200 kronor – Som pensionär blir pensionen 16.000 kronor brutto och 12.500 kronor netto eller nästan 8.000 kronor mindre än när han jobbade.

I bägge fallen blir pensionerna så låga att bägge ramlar under gränsen för vad som anses som riktigt lågavlönade den dag de går i pension efter ett långt och troget arbetsliv vilket lägger dem i gruppen fattigpensionärer den dag de blir pensionär.

Tilläggas ska att exemplen ovan visar pensioner beräknade på allmän pension innehållande AFP och ATP samt den kompletterande avtalspensionen.

Än värre blir det för de som går i pension före 65-års ålder vilket är fallet för väldigt många som tillhör LO kollektivet. För hela LO kollektivet gäller 63.8 år som genomsnittlig pensionsålder – Detta trots att man som systemet nu fungerar bör jobba fram till 67-års ålder för att få en bättre pension.

Att man går i pension tidigare än vid 65-års ålder beror på att man inte fysiskt orkar med arbete fram tills ordinarie pensionsålder – Detta därför att arbetet varit fysiskt betungande och att man med stigande ålder är för utslitna för att fortsätta fram till ordinarie pensionsålder.

Etter värre blir det för alla som under delar av arbetslivet valt att jobba deltid för att uppfostra barn och för de som under stora delar av sitt arbetsliv fått hålla tillgodo med visstidsanställningar.

Undersökningen är intressant och den som vill läsa mer kan läsa en artikel i Arbetet på följande länk: http://arbetet.se/2015/12/14/trots-helt-arbetsliv-med-heltid-blir-lo-medlemmen-fattigpensionar/

LO föreslår i eftertexten till sin utredning en rad åtgärder man kan göra för att lyfta pensionsnivåerna vilket säkert kan ge viss effekt.

För egen del vill jag gå ännu längre och genomföra en ny pensionsreform!

En pensionsreform som ska fokusera på att säkerställa finansieringen av pensionssystemen så att pengarna i alla lägen räcker till en pensionsnivå på 75% av alla lönedelar upp till 7,5 basbelopp för den som har full intjänandetid i pensionssystemet.

För att säkra finansieringen av våra pensioner vill jag skrota dagens arbetsgivaravgifter som bara påförs mänsklig arbetskraft och ersätta den med en produktionsavgift som utgår oavsett av om produktionen sker med hjälp av människa eller maskin.

För mig är det uppenbart att problemet med pensionssystemets underfinansiering står att finna i att mänsklig arbetskraft ersätts med robotar och maskiner och att företagen därför istället för att avsätta pengar till framtidens pensioner via arbetsgivaravgifter stoppar dessa i sina egna fickor i form av vinster – Något som en övergång till produktionsavgift löser.

Därutöver bör vi överväga och noga utreda effekterna av ett införande av en livslång basinkomst lika för alla ovan 18-års ålder som bas för alla i samhället – En basinkomst som om den införs ska bestå även efter uppnådd pensionsålder.

Med medborgarlön i botten och större avsättningar till pensionssystemen kan alla erhålla en dräglig pension på ålderns höst – Något som är en rättvisefråga i ett jämlikt, solidariskt och kärleksfullt välfärdsland som det Sverige jag önskar bygga genom mitt politiska engagemang.

”Hemligheten till en framgångsrik morgondag ligger gömd i de beslut vi fattar idag”