Under lång tid har både jag och min partikamrat Lennart Holmlund ifrågasatt Trafikverkets existens om än beroende på olika helt bevekelsegrunder hos oss båda för vårt ställningstagande.

Min inställning är och har under lång tid varit att sammanslagningen av bland annat Vägverket och Banverket till myndigheten Trafikverket har lett till sämre funktion och till eftersatt underhåll av både vägar och järnvägar och ett gigantiskt slöseri med skattepengar.

I en artikel i tidningen Arbetet som du hittar på denna länk: https://arbetet.se/2018/04/04/trafikverket-dumpade-loner-kan-bli-dyrt-for-staten/ går det att läsa hur detta statliga verk ägnar sig år lönedumpning genom att tillämpa och acceptera minimilöner och sämre arbetsvillkor för utstationerad arbetskraft från andra EU-länder.

Statliga verk och myndigheter ska självfallet föregå med gott exempel och inte ägna sig åt denna typ av verksamhet som därtill blir dyrare för oss skattebetalare i slutändan därför att den utstationerade arbetskraften varken betalar skatt eller sociala avgifter i Sverige.

I Norge finns enligt artikeln ett system som förhindrar den typ av verksamhet Trafikverket ägnar sig åt – Den modellen borde alltid tillämpas i Sverige tillsammans med kravet om att kollektivavtal ska tecknas av alla företag – Huvudentreprenör likväl som underentreprenörer så länge den som upphandlar är ett offentligt ägt verk, myndighet eller företag.

Därtill vill jag på nytt lyfta upp frågan om Trafikverkets fortsatta existens – Får jag vara med och bestämma borde Trafikverket avvecklas till förmån för en återgång till verk/myndigheter med specialinriktning på sin egen gren – Således bör både Vägverket, Banverket, Sjöfartsverket och Luftfartsverket återuppstå och Trafikverket skrotas.

Egna verk med egna budgetar och egna specialister är en bättre lösning än fiaskot Trafikverket enligt mitt och många andras sätt att se på saken.

Med de specialinriktade verken på plats ökar chanserna att ge järnvägen det underhåll och den utbyggnad som behövs för att klara framtidens utmaningar samtidigt som vägunderhåll och vägutbyggnad kommer att vinna på den nygamla ordningen.

Avslutningsvis vill jag än en gång uppmana regeringen att se över delegationsordningen för alla statliga verk och myndigheter för att säkerställa att dessa inte kan ägna sig åt skadlig lönedumpning – Detta som ett led i att säkerställa att den svenska modellen utvecklas istället för att avvecklas.

”Hemligheten till en framgångsrik morgondag ligger gömd i de beslut vi fattar idag”

I tidningen Kommunalarbetaren går det att läsa en sammanfattning av Socialstyrelsens rapport om hur det står till med demensutbildning bland medarbetarna i landets hemtjänstleverantörer – Både kommunala och privata.

Den utredningen är skrämmande läsning då den påvisar att det i mer än hälften av landets hemtjänster helt saknas personal som genomgått en ordentlig utbildning om demens och dess effekter på vårdtagarna.

Därtill påvisar utredningen att 56% av landets hemtjänster inte har någon utbildning alls om demens vilket jag ser som mycket allvarligt.

Demens i olika former håller på att utvecklas till vad som kan betecknas som en folksjukdom vilket i sak är fullt naturligt i en verklighet där vi lever längre och blir äldre än någonsin tidigare.

Jag har på nära håll upplevt hur det är att leva med en dement person och kan intyga att den situationen är allt annat än lätt då växande demens över tid förändrar en persons beteende och behov helt och hållet.

Därför tycker jag att det är dags att lagstiftaren vaknar i denna fråga och ser över det regelverk som styr vilken utbildning den som jobbar i hemtjänsten ska ha för att få jobba där.

Att alla som arbetar i hemtjänsten ska ha en grundläggande utbildning i demenssjukdom ser jag som lika självklart som att alla grenar och bolag verksamma i hemtjänstens område ska ha en eller flera specialister på demens i alla sina verksamheter.

Med rätt utbildning ökar kvalitén på den vård och service landets hemtjänster levererar och med rätt och obligatorisk utbildning i demensvård är jag övertygad om att många av de fall vi på sistone fått ta del av som handlar om svält, dålig hygien och påtvingade bältningar mm. kan undvikas i en framtid.

Att den som ska vårda en brukare i hemtjänsten kan utläsa om vårdtagaren har en begynnande demens eller inte har en avgörande betydelse för vårdens kvalitét – Tycker någon annorlunda är jag öppen för debatt.

”Hemligheten till en framgångsrik morgondag ligger gömd i de beslut vi fattar idag”

Antalet hemlösa växer och börjar nu bli ett stort problem – Alldeles speciellt så då många av de som drabbas av hemlöshet varken är missbrukare eller människor med stora skulder till Kronofogdemyndigheten eller andra utan är hemlösa därför att deras inkomster ses som allt för låga för att de ska kunna erbjudas en bostad.

En sådan ordning kan vi inte ha i Sverige och samtidigt kalla oss för en välfärdsnation!

Det är den personliga inställningen som gjort att jag bland mycket annat krävt en förändring och ett återinförande av bostadsförsörjningslagen så att landets kommuner aldrig kan frångå att de har en skyldighet att föres alla med behov av en bostad med en bostad.

Det enda läge jag kan acceptera där en människa tvingas leva som hemlös är läget där den som är hemlös missbrukar och konsekvent vägrar att genomgå behandling eller anpassa sig till det krav som gäller för att kunna få en bostad. För den gruppen måste vi titta över lagstiftningen och se till att möjligheten till tvångsvård ökar.

För alla övriga ska gälla att vi som samhälle och som kommun aldrig ska kunna avstå från att tillhandahålla en bostad till den som lever som hemlös.

Därför vill jag se en tvingande lagstiftning som innebär att landets kommuner aldrig kan avstå från att förse en hemlös med en bostad utan att straffas hårt för detta.

Socialdemokratisk ideologi är klar och tydlig på punkten att alla människor har lika värde – Detta ska självfallet gälla även den som är hemlös och fattig likväl som den som är rik och lever ett gott liv.

I samband med att bostadsförsörjningslagen avskaffades av alliansen infördes krav om att individens ekonomi måste leva upp till en viss standard för att en bostad ska kunna erbjudas även inom allmännyttan – Det kravet är ett orättfärdigt krav och i ett socialdemokratiskt styrt Sverige måste vi ha en ordning där det är behovet av en bostad och inte plånbokens storlek som styr.

En annan stark socialdemokratisk ideologisk övertygelse är att vi ska ha ett starkt socialt trygghetssystem enligt principen ”Av alla efter förmåga – Åt alla efter behov” – Enligt mitt sätt att se på saken har vi frångått både detta och alla människors lika värde så länge det finns hemlösa i Sverige som inte själva klart och tydligt uttalat att de vill leva som hemlös.

Med detta sagt uppmanar jag därför Stefan Löfven och regeringen att snarast möjligt göra något åt saken och säkerställa att hemlösheten i Sverige är utrotad innan nästa mandatperiod är över.

Därtill vill jag som första steg i den kampen se ett återinförande av bostadsförsörjningslagen med samma skrivning som den vi socialdemokrater en gång införde för att säkerställa att alla utan hänsyn till den egna plånbokens storlek försågs med en bostad om behov av en sådan förelåg.

”Hemligheten till en framgångsrik morgondag ligger gömd i de beslut vi fattar idag”

Jag har noga följt debatten runt regeringens förslag till skärpta regler för inre utlänningskontroll – Det förslag som är tänkt att ge polisen rätt att kroppsvisitera och ta fingeravtryck.

Att JO och JK är kritiska i nuläget ger ingen anledning att avstå av den anledningen att en förankring av den förda migrationspolitiken hos medborgarna är överordnad de små olägenheter en sådan ordning kan innebära enligt JO och JK.

JO och JK är rädda för att polisen enbart kommer att gå på en persons utseende när det handlar om att genomföra dessa kontroller och att det kan upplevas som kränkande för den som ska kontrolleras.

Förvisso finns den risken men så länge det inte finns något annat sätt att genomföra saken på ser jag ingen anledning att detta skäl ska tillåtas stoppa en för samhällsbygget så viktig åtgärd som denna.

Redan idag gör polisen och andra myndigheter såsom tullverket med flera en selektiv bedömning när det handlar om vem som ska kontrolleras – Således är risken att stoppas i en trafikkontroll som har som syfte att övervaka trafiksäkerheten hos fordon betydligt högre för den som kör en gammal bil än för den som har en ny bil.

Trots det har jag aldrig hört ett enda ord från JO och JK om att detta förfarande skulle vara diskriminerande vilket gör att jag underkänner den sortens argument även vad gäller inre utlänningskontroll.

Jag har levt och arbetat i ett flertal länder och där blivit kontrollerad vad gäller min rätt att vistas och arbeta i landet – Att den kontrollen skett därför att jag utseendemässigt ser annorlunda ut än lokalinvånaren är glasklart men trots det har jag sett det förfarandet som något naturligt snarare än som en oförrätt eller diskriminering.

Har man inget att dölja finns ingen anledning att känna sig diskriminerad då man som människa bör uppskatta och vara medveten om att denna kontroll sker i syfte att avslöja de som fuskar utan baktankar om att ge olika människor olika värde och/eller diskriminera.

Polisen själva vill gå än längre och få möjlighet att göra dna-test och tömma digitala medier på information där starka misstankar finns om att något inte står rätt till – Får jag bestämma bör de få den rätten så länge detta kan genomföras på ett rättssäkert sätt.

De regler som regeringen vill genomföra används redan idag i vissa EU-länder däribland Tyskland och Storbritannien och att svenska polisen och svenska myndigheter får tillgång till det verktyg som behövs för att säkerställa att människor inte vistas i vårt land utan tillstånd är A och O om vi vill att medborgarna ska ha tilltro till landets migrations- och integrationspolitik.

Med det sagt så hoppas jag att regeringen ignorerar kritiken från JO och JK och lägger förslaget i enlighet med de ursprungliga intentionerna – Folkets stöd för den förda politiken är i alla lägen överordnat åsikten hos JO och JK.

”Hemligheten till en framgångsrik morgondag ligger gömd i de beslut vi fattar idag”

Med jämna mellanrum skriver jag om kollektivtrafiken och om arbetsvillkoren för de arbetstagare som jobbar där och om branschens utmaningar – Kollektivtrafik är för mig både busstrafiken och den spårbundna trafiken och nu varnar arbetsgivarsidan än en gång om läget i branschen och svårigheten att rekrytera personal.

Kan inte problemen lösas kommer kollektivtrafiken att stanna vilket vore en samhällelig katastrof och ett kollektivt misslyckande.

Läget för stunden är alarmerande och växer dessutom i takt med tiden:

• 40% av bussförarkåren är 55 år eller äldre.
• 20% av bussförarkåren är 60 år eller äldre – Detta jämfört med 5% år 2000.
• Andelen bussförare 30 år eller yngre har sjunkit från 10% till 6 % under samma tidsperiod.

Det enda positiva är att utvecklingen bland utrikesfödda bussförare uppvisar en positiv utveckling där andelen utlandsfödda idag utgör hela 46% att jämföra med 25% 2005.

Den utvecklingen är bra då den visar att kollektivtrafiken är en bransch som hunnit långt när det kommer till integration av invandrare för att säkerställa att de kommer i arbete och egen försörjning.

I övrigt ser arbetsgivarsidan ut att vara mer eller mindre blind och oförstående till varför det är så svårt att rekrytera och attrahera yngre till yrket – Detta mer eller mindre intryckta i det mörkret av politiken som vägrar inse att kravet på samma eller utökad trafik till samma eller lägre kostnad leder till en situation där ingen vill arbeta i branschen.

Jobbet i sig är både trevligt och ansvarsfullt och samtidigt rätt fritt – Därtill relativt välbetalt jämfört med andra yrken med motsvarande krav på utbildningsnivå.

Att få unga sökers sig till yrket beror på att man ofta får arbeta långa dagar – Upp till 13,5 timmar och då utan att få betalt för 8 timmar därför att branschen via kollektivavtal säkerställt att man kan komma undan med att bara betala för 15 minuter av varje timme en anställd sitter på en påtvingad rast på borta eller hemmaort.

Nästa del av problemet handlar om mycket helgarbete och därtill om stor variation av start och sluttid för arbetspassen – Något som innebär att man en dag kan börja vi 04.00 på morgonen för att en annan dag samma arbetsvecka börja vid 18-tiden för att sluta långt efter midnatt.

Utöver det så finns det problem med minuträkneri från arbetsgivarsidan vilket sänder felaktiga signaler till de anställda liksom det faktum att minuträkneriet innebär att det blir svårt att inrymma de kisspauser mm. som avtalet stipulerar.

Ska kollektivtrafiken fungera i framtiden måste både politiken och arbetsgivarsidan ta sitt ansvar och se till att arbetsvillkoren och arbetstidsförläggningen blir dräglig och attraktiv även för den som är småbarnsförälder.

Därtill måste politiker och arbetsgivare se till att kollektivtrafikens arbetstagare får betalt för all den tid de tillbringar på jobbet förutom avdrag för gängse mat- och fikarast.

Genomför vi förändringar som löser det ovanstående är den framtida rekryteringen till branschen säkerställd – Det törs jag garantera utan att frukta att jag lovat för mycket.

”Hemligheten till en framgångsrik morgondag ligger gömd i de beslut vi fattar idag”