Jag har skrivit om pensioner och pensionsnivåer mänga gånger och dessutom om vilken reform som måste till för att trygga pensionerna i en verklighet där fler och fler människor ersätts av maskiner – Något jag ska utveckla och sammanfatta i detta inlägg då både tryggandet och höjda pensioner är möjliga med rätt sorts politik.

Innan jag kommer med det förslag som gör detta vill jag dock börja från början och dra en förenklad historia över hur det svenska pensionssystemet skapades.

Sverige hade länge AFP eller Allmän Folkpension som enda pension efter ett långt arbetsliv vilket på inget sätt var tillräckligt för en trygg ålderdom. Därför började debatten om en Allmän Tilläggs Pension (ATP) i egentlig mening redan 1944 på ett initiativ från oss Socialdemokrater.

Turerna var många och långa och efter många om och några men lades ett förslag som röstades igenom den 14 maj 1959 därför att Folkpartisten Ture Königsson lade ner sin röst vilket innebar att Socialdemokraternas förslag om införande av ATP vann tack vare denna nedlagda röst.

ATP infördes sedemera 1 januari 1960 med den första pensionsutbetalningen enligt ATP 1963.

I grunden är ATP ett framtida löneavstående och ett tillskott från arbetsgivarsidan med samma summa enligt ett system där arbetsgivaren betalar in till ATP baserat på den anställdes lönesumma varvid pensionen beräknas enligt en formel som ändrats historiskt.

Detta system fungerade mycket bra trots att man vid införandet gjorde misstaget att inte sätta av pengar till de som fick full pension trots att det inte uppfyllt intjänande reglerna då de gick i pension före det att de uppfyllt regelverket.

Så långt historien!

I dag har vi två problem varav det ena är att vi lever längre än vad som avsågs när systemet skapades. Det största problemet med pensionssystemet idag består i att människor fortsatt ska ha pension trots att de sedan länge ersatts av maskiner därför att detta blir förmånligare för arbetsgivaren.

Detta problem har jag en lösning på vilken jag kommer att precisera i slutet av inlägget.

Förutom att maskiner tar över monotona, tunga och ibland farliga arbetsuppgifter är en övergång till maskinell tillverkning allt för lönsam för arbetsgivarna som jag ser saken.

Vinsten med att övergå till maskiner istället för människor ligger inte i lönen kontra kostnaden för maskinen och dess underhåll. Det som gör att kalkylen väger över till maskinens fördel stavas arbetsgivaravgifter – Dvs. den avgift som ska finansiera pensionssystemet.

När företagen ersätter en arbetstagare med en maskin kan man stoppa arbetsgivaravgiften på ca 1/3-del av lönen i ägarnas ficka i form av vinst och det är det som är ”pudelns kärna”

Ska vi klara framtidens pensioner måste vi därför genomföra en reform som garanterar pensionssystemet intäkter vilket jag föreslagit länge då jag tycker att det är FEL och framför allt osolidariskt att företagsägare ska kunna tillskansa sig högre vinster på samhällets bekostnad genom att förfara på ett sätt som innebär att man låter bli att dra sitt strå till stacken.

Därför är lösningen på pensionssystemets tryggande ett slopande av arbetsgivaravgiften och ett införande av en produktionsavgift som utgår oavsett av om produktionen/tillverkningen/försäljningen sker manuellt eller maskinellt.

En produktionsavgift helt dedikerad till pensionssystemet och sjukförsäkringssystemet som belöper på företagets vinst/förädlingsvärde snarare än på lönesumman är därför ett måste för att säkerställa att de avgifter företagen ålades att betala när ATP infördes även fortsättningsvis betalas av företagen och dess ägare.

Därför är mitt förslag kort och gott att skrota arbetsgivaravgifterna och ersätta dessa med en produktionsavgift vars storlek ska fastställas till den procentsats som behövs för att trygga framtidens pensioner sett till de demografiska förhållanden som gäller vid varje enskild tidpunkt.

”Hemligheten till en framgångsrik morgondag ligger gömd i de beslut vi fattar idag”