Uppluckringen av fackligt inflytande över arbetets utformning och villkor måste stoppas så att fackets inflytande över densamma kan stärkas. Därför tycker jag att vi ska lagstifta om att alla företag som har egna anställda alternativt inhyrd personal ska tvingas teckna kollektivavtal med de fackföreningar som organiserar anställda i deras bransch.

Kravet på kollektivavtal ska omfatta alla anställda – både arbetare och tjänstemän där enda undantaget ska utgöras av företagets ägare och dennes direkta familjemedlemmar.

Den svenska modellen innebär, och har under lång tid inneburit att det är arbetsmarknadens parter som förhandlar och kommer överens om villkoren på svensk arbetsmarknad – Med en sådan ordning är kravet på obligatorisk anslutning till ett kollektivavtal extra viktigt i och med att vi i Sverige saknar en statlig lagstiftning om minimilöner och andra arbetsvillkor.

Många företag och företagare kommer att skrika i högan sky om de blir tvingade att teckna kollektivavtal. För mig får de gärna fortsätta sitt skrikande då jag benhårt står fas vid min uppfattning om att alla företag som vägrar att teckna kollektivavtal gör så därför att de vill komma undan avtalens krav och därför att de vill ge sina anställda sämre villkor än arbetsmarknaden i övrigt.

Konkurrens ska ske på lika villkor för alla företag vilket kräver en lag som innebär att kollektivavtal är obligatoriskt för alla företag verksamma på den svenska marknaden.

Mot denna bakgrund hyllar jag regeringens förslag i utkastet till en lagrådsremiss där man kräver att alla företag som lämnar anbud i offentliga upphandlingar ska ha kollektivavtal eller kunna bevisa att man på alla sätt uppfyller minimikraven i svenska kollektivavtal för alla som arbetar i företaget.

Dessa regler är tänkta att omfatta alla företag som lämnar anbud i Sverige – svenska likväl som utländska.

Rätten till schyssta arbetsvillkor och en schysst lön ska omfatta alla på lika villkor – Den enda garanten för detta är lagbunden skyldighet att teckna kollektivavtal för alla företag verksamma i Sverige.

”Hemligheten till en framgångsrik morgondag ligger gömd i de beslut vi fattar idag” 

Rubriken är kanske inte glasklar men andemeningen är att en modern stad inte ska anpassas och byggas för att i alla lägen tillgodose biltrafikens behov. En modernt tänkande politiker ska istället ge stadsarkitekterna och trafikplanerarna i uppgift att tillgodose stadens behov – Detta genom att begränsa biltrafiken till ett minimum och på ett sådant sätt att kollektivtrafik, cyklister och gående gynnas.

Dessa tankar har jag framfört i ett flertal inlägg och det finns dessutom stöd för detta i den klimatrapport som medföljde Trafikverkets rapport till regeringen avseende långsiktig infrastrukturplanering för åren 2018 – 2029.

I rapporten konstateras att bilismen måste minska drastiskt medan kollektivtrafik samt cykel och gångtrafik bör öka i snabb takt. Rapporten underkänner vår befintliga transport- och stadsplaneringspolitik och varnar för att vi inte får fortsätta med att bygga in oss i ett fortsatt bilberoende.

I rapporten talas om hur storstädernas biltrafik måste minska med så mycket som 30% för att klara de klimatmål som ska vara uppnådda senast 2030 – Detta därför att den tekniska utvecklingen och övergången till fossilfria drivmedel och fordon är för långsam och otillräcklig.

I Umeå har vi kommit en bit på vägen genom att det är möjligt att göra ”gröna friköp” vilket innebär att man vid ny och ombyggnation av fastigheter erbjuder t.ex subventionerade kollektiva resor istället för att bygga parkeringsplatser. Trots detta är de inte nog om vi vill att Umeå ska bli en modern och hållbar stad.

Umeå är dessutom en stad med ambitioner att växa till 200.000 invånare – Något som kommer att göra oss till en ”storstad”. Med sådana ambitioner blir det än viktigare att planera och göra rätt redan från början – Ett inspel jag passar vidare till Hans och övriga politiker inom kommunpolitiken tillsammans med en uppmaning att att göra Umeå till ledstjärnan i Sverige vad gäller innovativ och klimatsmart stads- och infrastrukturplanering.

I nästa steg ska vi göra som jag tidigare föreslagit och plocka bort många av de parkeringsmöjligheter som finns i centrumkärnan och istället ersätta dessa med gratis infartsparkeringar, mer, bättre och billigare kollektivtrafik samt möjlighet att låna cyklar som kan framföras på attraktiva cykel och promenadstråk.

Jag vill därför än en gång slå fast att städer inte ska anpassas efter biltrafikens nuvarande och/eller framtida behov – Istället ska biltrafiken anpassas efter stadens behov vilket innebär en väsentlig skillnad.

I genomförandet av detta får vi förutom bättre luftmiljö även en attraktivare stad där fler kan njuta av uteserveringar och parker utan att störas av trafikens buller och avgaser.

Vi får inte glömma bort ekonomiskt svaga grupper i genomförande processen utan att tillse att dessa får kompensation för att lämna bilen hemma när de ska åka till stan med familjen. Något som lämpligast sker genom att göra kollektivtrafiken gratis för alla barn & ungdomar fram tills dess de gått ut gymnasiet.

Dessutom bör satsningen på hållbara städer tillhöra bygget av ”Den svenska samhällsmodellen” om jag får vara med och bestämma.

”Hemligheten till en framgångsrik morgondag ligger gömd i de beslut vi fattar idag” 

Efter att ha läst en ledare i Aftonblandet författad av Ingvar Persson om arbetsskadeförsäkringen och dess funktion öppnades mina ögon för något som undgått min radar – Nämligen att det blivit mycket svårt för arbetsskadade att få ersättning från försäkringen.

Detta måste vi självklart göra något åt från politiskt håll då det är en självklarhet att alla som drabbas av en arbetsskada ska ha ersättning från arbetsskadeförsäkringen.

I ledaren går att läsa om hur det blivit krångligt att ansöka om arbetsskadeersättning och att handläggningen tar lång tid därför systemet för att söka gjorts för krångligt – Till och med så krångligt att Försäkringskassan förlorat möjligheterna att fullgöra sitt uppdrag.

I ledaren går det att läsa att ersättningarna från arbetsskadeförsäkringen minskat med 85% jämfört med för 10 år sedan – Detta trots att antalet arbetsskador inte blivit färre utan snarare ökat. Största förklaringen ligger i att alliansregeringen införde förändringar som innebär att man måste göra en särskild ansökan om ersättning trots att arbetsskadan redan är anmäld hos försäkringskassan.

Annan information ur ledaren är att ersättningarna minska sedan 2005 då budgeten låg på 6 miljarder till dagens nivå på ca 3 miljarder – Detta trots att antalet anmälda arbetsskador ökat i antal. Claes Jansson på LO-TCO Rättsskydd går till och med så långt som till att säga att vi inte längre har någon arbetsskadeförsäkring – En kritik som oroar i vart fall mig.

Arbetsskadeförsäkringen tillhör precis som sjukförsäkringen och a-kassan välfärdssystemets grundstenar och det faktum att den inte fungerar som den borde bör därför tas på fullaste allvar och arbetet med att återställa den så att den fungerar ska inledas omedelbart.

Som socialdemokrater får vi aldrig tumma på de saker som utgör välfärdsstatens och välfärdssystements fundament. Därför ska vi som jag ser det ta itu med detta omgående som en del av kampanjen ”Den svenska samhällsmodellen”.

I mitt Sverige ska ingen bli utan ersättning om de drabbas av en arbetsskada. Ingen planerar att skada sig på jobbet men när så sker måste den som skadats få ersättning i proportion till skadan.

En fungerande arbetsskadeförsökring borde vara lika självklar för samhället som en brandförsäkring på villan eller en trafikförsäkring på bilen är för individen. Försäkringar tecknas inte därför att en skada ska inträff utan snarare för att skydda om skadan mot all förmodan skulle inträffa.

Låt oss därför renovera arbetsskadeförsäkringen och låt oss göra det nu!

För er som vill läsa ledaren i Aftonbladet hittar ni den på denna länk: http://www.aftonbladet.se/ledare/ledarkronika/ingvarpersson/article22364786.ab

”Hemligheten till en framgångsrik morgondag ligger gömd i de beslut vi fattar idag”

Personalförtätning är enda botemedlet mot arbetsrelaterad stress – I vart fall om vi ska bota problemet på lång sikt. Detta är min slutsats efter en närmare studie baserad på de många rapporter och artiklar som skrivits i ämnet – Artiklar och rapporter i vilka alla experter med en mun anger samma orsak – Nämligen att största orsaken till arbetsrelaterad stress är hög arbetsbelastning som i sin tur beror på underbemanning.

I min och förhoppningsvis även i socialdemokratins och mina partikamraters värld ska ingen någonsin behöva riskera sin hälsa på arbete utifrån redan kända faror vilket innebär att stort fokus måste läggas på att säkerställa personalförtätning inom många yrkeskategorier – Inte minst inom offentlig sektor.

Förutom underbemanning är högt ställda förväntningar, litet inflytande och brist på ledarskap sådant som framkallar stress och sjukskrivning med psykosociala skäl som sjukskrivningsorsak.

Fackförbundet Vision har gjort en undersökning som påvisar att socialsekreterare, kuratorer och psykologer toppar listorna för denna typ av sjukskrivningar tätt följda av präster, förskolelärare och fritidspedagoger. Undersökningen visar att kvinnor i kvinnodominerade yrken är värst utsatta även om män i kvinnodominerade yrken drabbas av samma sak i högre utsträckning än män i mansdominerade yrken – Något som även gör frågan till en jämlikhetsfråga.

Även privat sektor är utsatt och även där sticker kvinnor ut mer än män i statistiken. Svetsare, gjutare och plåtslagare vilket många gånger är accordsyrken ligger i topp i privat sektor. Därutöver påvisas tydligt att kontaktyrken dvs. sådana yrken där man på olika sätt arbetar med att hjälpa eller serva människor är överrepresenterade när det gäller utvecklingen av arbetsrelaterade stressymptom.

Idag när vi skriver 2016 ska arbetsrelaterad stress inte förekomma över huvud taget. Vi måste lära av forskningen och sluta se enbart på ekonomi och pengar i det korta perspektivet. Sjukskrivningar kostar pengar framför allt på lång sikt – Dessutom stort personligt lidande.

När vi socialdemokrater nu lanserat den svenska samhällsmodellen bör vi göra vikten av personalförtätning och tillräcklig personaltäthet till ett av de stora numren i vårt framtida samhällsbygge mot ett mer jämlikt samhälle.

Undersökningen påvisar dessutom att vi socialdemokrater varit rätt ute hela tiden när vi påstår att det är inom den offentliga sektorn den största delen av framtidens arbetstillfällen kommer att skapas – I vart fall initialt då det är där de största personalförätningarna kommer att krävas för att komma tillrätta med problemen med underbemanning.

Därför ska vi inte ducka för att ta till alla tillbuds stående medel för att åstadkomma den personalförtätning som behövs för att få bukt med de ökade sjuktalen med stress och psykosociala orsaker som sjukskrivningsorsak. I åtgärderna för att koma till bukt med problemen bör vi heller inte ducka för att höja skatterna om så anses nödvändigt för att lösa problemen.

”Hemligheten till en framgångsrik morgondag ligger gömd i de beslut vi fattar idag” 

Till och med i USA som är kapitalismens högborg inser man att robotiseringens vinster måste tillfalla alla och inte bara företagens ägare. Den slutsatsen har Vita husets ekonomiska rådgivare slagit fast i en nyutgiven rapport – Något man kan läsa om i ETC på följande länk: http://www.etc.se/ekonomi/pengarna-robotar-sparar-maste-delas-rattvist

Jag har under lång tid påtalat detta och samtidigt påstått att dagens system med arbetsgivaravgifter är förlegat – Detta därför att de bara utgår på produktion som sköts av mänsklig arbetskraft. När robotar står för tillverkning och produktion blir samhället utan pengar då alla vinster från en automatisering i dagens system tillfaller företagens ägare.

Ska man dra saker till sin spets kan man säga ett människan och roboten inte konkurrerar på samma villkor – Detta därför att mänsklig arbetskraft innebär arbetsgivaravgifter medan maskinell tillverkning sker utan avgifter och/eller direkta skatter. I stort kan man om man vill jämföra roboten med arbetskraften i ett låglöneland vs. ett höglöneland. Största vinsten för de företag som väljer låglönelandet ligger inte i själva lönekostnaden utan snarare i avsaknaden av arbetsgivaravgifter och anställningsskydd.

Det är detta förhållande vi ska ändra på genom att ersätta arbetsgivaravgifterna med en produktionsskatt/produktionsavgift som utgår oavsett av om produktionen sker med hjälp av mänsklig eller maskinell arbetskraft.

Innan jag fortsätter mitt resonemang ska jag återgå till några av de saker som skrevs i artikeln. Rapportförfattarna konstaterar följande:

• Att de är viktigt att vinsterna från en produktionsökning delas brett.
• Att det är de lågavlönade (i USA de med lön under 20 USD/timme) som löper störst risk att bli av med jobbet på grund av robotisering.
• Att risken för denna grupp uppgår till 83%.

Rapportens rådgivare kommer därför med en rekommendation om att vinstökningarna som teknologin skapar ska delas brett. Man varnar även för att nästa grupp som ligger i skottlinjen för automatisering är de arbeten som kräver mellanskicklighet – Något som direkt skulle drabba stora grupper tjänstemän vars arbeten skulle kunna automatiseras i framtiden.

Den enda grupp som klarar sig från robotiseringar och automatiseringar enligt rapporten är de riktigt högavlönade – Något som i regel sammanhänger med hög utbildning och avancerad kunskap.

Slutligen säger rapportens författare att robotiseringen därför bör ske i en rimlig takt så att arbetsmarknaden hinner anpassa sig till de nya villkoren. Dessutom föreslås massiva utbildningsinsatser för att utbilda de grupper vars arbeten blir automatiserade.

Så långt rapporten. Rapporten pratar mindre om en av anledningarna till varför automatisering sker vilket leder mig tillbaka till det jag skrev inledningsvis. Konkurrensen människa maskin kan aldrig bli rättvis sett ur ett ekonomiskt perspektiv så länge mänsklig arbetskraft är förenad med arbetsgivaravgifter som saknas när maskiner står för tillverkning och produktion.

Därför upprepar jag mitt mantra – Arbetsgivaravgifterna ska ersättas av produktionsskatt/produktionsavgift så att valet av maskin kontra människa blir neutralt sett ur skatte- och/eller avgiftssynpunkt.

Ska välfärdssamhället så som vi känner det med goda pensioner och starka sociala trygghetssystem bevaras måste vinsten av en övergång till automatiserad produktion delas rättvist mellan samhälle och företag.

Produktionsskatten/produktionsavgiften ska finansiera precis samma sak som dagens arbetsgivaravgifter med den enda skillnaden att intäkterna efter en övergång kommer att räcka till bättre och mera av allt det som dagens arbetsgivaravgifter finansierar.

För mig som socialdemokrat är detta en rättvisefråga och en fråga om solidaritet och kärlek. Ett harmoniskt samhällsbygge bygger på en solidarisk fördelningspolitik – Något som i dagens moderna tidevarv kräver en växling från arbetsgivaravgifter till produktionsskatt/produktionsavgift för att skapa en rättvis och solidarisk fördelning.

Jag är på inget sätt utvecklingsfientlig eller emot en övergång till automatiserade produktionsmetoder – Tvärt om tycker jag att en sådan övergång är både bra och motiverat för de arbeten som idag är farliga och innebär en dålig arbetsmiljö.

Däremot är det inte rätt att 100% av förtjänsterna från en sådan automatisering tillfaller företagen och dess ägare. Vinsterna av automatiseringar ska precis som rapporten slår fast delas av en vidare krets än enbart företagens ägare – Något som bara är möjligt med en produktionsskatt/produktionsavgift.

Dessutom tror jag att en kostnadsneutralitet mellan människa och maskin kommer att innebära att automatiseringen sker i en långsammare takt vilket gör att samhället får den tid som behövs för att anpassa sig till de nya villkor som rapporten påtalar är nödvändigt.

”Hemligheten till en framgångsrik morgondag ligger gömd i de beslut vi fattar idag”