82 dagar

I 82 dagar har jag gråtit skrattat hatat älskat, bara velat komma bort från allt som har hänt. Jag frågar mig varje dag varför det har blivit så hära, men jag får inget svar. Jag tänker på sista gången jag fick se er allihopa. Alla mina underbara vänner, min släck,min familj. Jag vill inte ha det så hära. Jag trodde faktiskt inte att jag skulle klara allt det hära. Att sitta inlåst. Att inte kunna gå ut då jag vill, inte ringa till vem jag vill. Även fast tiden känns det som en evighet så har jag haft mina vänner och familj som har stöttat mig genom vårt och tort. Inte lämnat mig för att jag åkte bort från er. Jag skulle aldrig klara mig utan er. Ni är mitt liv. Jag lovar er att i alla motgångar så ska jag stå vid eran sida och göra er glada. Jag lämnar er aldrig! Snart är det hära över. Snart är jag hemma igen.