Det ofattbara September 11

Vi har alla våra egna minnen från 11 september. Stora chockerande händelser etsas fast. Tidigare var det kopplat till en person: År 1961, dagen när Dag Hammarskjöld omkom höll vi på och tröskade hos en granne i Varmvattnet. Tröskverket sjöng i moll. Beskedet att president Kennedy mördats fick vi under ett kvällsfika i köket i mitt föräldrahem. Palmemordet kom VK med en tidig lördagsmorgon i mars. Den dova oron, det ofattbara, bedrövelsen, var likartad: Gemensam sorg.

11 september 2001 hade vi ett eftermiddagsmöte på jobbet med dekanus Bengt Järvholm. Vad vi diskuterade har jag glömt. För mitt i samtalet störtade Anna-Lena, vår administrativa samordnare, in i rummet och berättade skakad vad som hänt.

Min första tanke var att det som inträffat måste varit ett resultat av att västmakterna i mer än 50 år struntat i att ta ansvar för en lösning som gav palestinierna upprättelse och rimliga livsvillkor. Jag är för övrigt övertygad om att läget skulle varit annorlunda om västvärlden haft mod och vilja att driva fram en fredlig lösning i konflikten mellan israeler och palestinier.

Vi satt väl där alla som paralyserade framför TV-s direktsändning. Och började inse att det som hänt var av ett slag som saknade referenspunkter. Att Hammarskjöld omkommit var möjligt att fatta. Men 11 september var ofattbart.

När jag besökte Twin Towers en vacker sommardag år 2000 kunde jag inte kunde fånga hela tornen, utan gick ner i tunnelbanetrappan för att ta en bild. År 2002 stod jag i samma trappa och såg ut över ett stort tyst öde området, gränsande till St Pauls kyrkogård, som hade sitt höga stängsel ”indränkt” med bl.a. flaggor, t-shirts, teckningar och blommor. Sorgens alla uttryck.

I dag invigs Minnestorget på den plats där Twin Towers stod. Det öde Ground Zero har förändrats till en vacker plats som människor från hela världen kommer att besöka för att försöka förstå det ofattbara.