Det är klokt att centerpartiets utrikespolitiska talesperson Kerstin Lundgren i dagens DN-debatt deklarerar att tiden är inne för Sverige att både erkänna Palestina som stat och att rösta ja till Palestina i FN.
Palestiniernas principiella rätt till egen statsbildning har redan erkänts av världssamfundet. En tvåstatslösning utifrån 1967 års gränser, med landbyten och Jerusalem som huvudstad för två stater har varit utgångspunkt för fredssamtal under årtionden. Idag har omkring 125 stater erkänt Palestina. Men Israels ockupation fortsätter och därmed fortsatt annektering av palestinska områden.
Visst kan man som folkpartiets utrikespolitiska talesperson Fredrik Malm argumentera emot Lundgrens förslag och peka på många olösta frågor kring Jerusalems status, gränsdragningar, flyktingproblematik och bosättningar. Men i praktiken innebär Malms linje att ingen förändring kommer till stånd. All medan tiden går.
Denna fördröjningstaktik har fått pågå alldeles för länge. Under tiden har byggandet av bosättningar på ockuperade områden fortsatt och därmed succesivt underminerat förutsättningar för ett rimligt liv för palestinerna och till en tvåstatslösning. De två kartorna illustrarar tydligt undermineringen.
Den ena (till höger) beskriver förändringar över tid.
Den andra (under) illustrerar hur bosättingspolitiken skapat isolerade öar, särsprängda av Muren, bosättarnas trafikleder och övervakningsgränser.
Ett svenskt erkännande ökar trycket på att fler EU-stater ska gå samma väg.
Att vänta och se innebär en fortsatt passivitet och därmed fortsatt underminering av förutsättningarna för en demokratisk utveckling i ett självständigt Palestina!
Senaste kommentarerna