Mr.Nice Guy!!

Nordebo skriver idag i sin krönika i VK om mig, med huvudfokus att jag är för snäll.

”Faran för Peder Westerberg i årets umevalrörelse är att han faktiskt uppfattas vara för snäll, en ignorerad trevlighet i debatt mellan starka viljor, ruffiga temperament och målmedvetna strategier.”

Att bli kallad snäll är inget jag ser som kritik, för mig är det en bra sak. Jag bestämde mig tidigt i den här valrörelsen att jag inte tänker ägna mig åt pajkastning utan fokusera helt på Folkpartiets politik – något som borde ses som självklart snarare än snällt.

Nordebo skriver om Mr. Nice Guy-liberalism, och det är precis vad socialliberalism är. Det är passande att kallas snäll när den politik jag driver kan beskrivas som det – där eget ansvar är centralt, men att samhället alltid ska finnas där om någon behöver hjälp.

Jag ser ingen fara i att vara för snäll. Politiken behöver mer sånt, inte mindre.

Här kommer Ola Nordebos krönika!

Nordebo: Westerberg måste hitta en No More Mr. Nice Guy-liberalism

Att väcka uppmärksamhet och att åtnjuta förtroende är inte samma sak. Att vara omdiskuterad är inte liktydigt med att bli uppskattad. Att en politiker är på allas läppar betyder inte att hen kommer att vara på allas valsedlar.

En ärkeknöl kan stå i centrum, utan att få några röster. Och en sympatisk lågmäldhet kan vinna mandat utan att ha skapat rubriker på vägen.

Men vad ingen politiker – inte ens lokalpolitiker – får glömma, är att politiska val i slutändan inte handlar om trevlighet, utan om makt. Inte om sympatiska uppsåt i sig, utan om förmågan, kompetensen och utsikterna att förverkliga dem i form av politiska beslut (eller avvärjda politiska beslut).

Det var därför snälle, ärlige – även anhängare har antytt ordet naive – Jimmy Carter lyckades bättre utanför Washington, efter sin presidenttid, än i de politiska maktintrigernas huvudstad, där det krävdes grövre tag och mindre nogräknade karaktärer.

För väljarna, som skyr de råbarkade intrigerna och maktspelen, men samtidigt vill se politiker med gestaltningskraft, är det en svår balansgång: Hur viktigt är det att en politiker är en varm, omdömesgill person i umgänget med andra, om en kantigare, jobbigare typ kanske kan nå längre, fortare med politiska reformer?

Det är svårt att hitta någon som säger ett negativt ord om Peder Westerberg i Umeå. Han polariserar inte. Han irriterar inte. Han uppfattas inte som ett obalanserat, oberäkneligt hot mot några starka intressen, traditioner eller strukturer. Han säger ingenting som går att missuppfatta eller vantolka på elaka sätt. Han ligger aldrig på gränsen, provocerar eller skaver. Han får sällan sitt eget parti att slita håret och tugga på naglarna av nervositet.

Kanske är det också skälet till att det är svårt att hitta någon som spontant säger särskilt mycket om politikern – inte den trevlige personen och uppskattade föreningsmänniskan, utan politikern, maktspelaren – Westerberg alls.

Han låter sansat förnuftig när han några timmar efteråt kommenterar nyheter och snackisar andra skapat.

Delvis är det förstås för att han är relativt ny i sin roll, och fortfarande håller på att etablera sig som offentlig person. Men delvis tror jag det bottnar i hans syn på hur politiken borde fungera, att det är en princip han erbjuder väljarna och går till val på. Räcker det? Jag tror han måste komplettera den.

Vilka är, enligt Westerberg, partiliberalismens stora kall i Umeå på 2010-talet? Missförhållandena som får det liberala hjärtat att värka så att han nästan tappar kontrollen och säger något riktigt uppseendeväckande? Vilka maktstrukturer i Umeå vill han förändra och utmana, bortom den rena mandatfördelningen? Med tanke på vänsterns styrka, politiskt och akademiskt, borde det finnas frågor där han brusar av oppositionslust. Vilka? Till politisk kompetens hör att kunna få väljarna att känna att det brusar.

Det kan låta som en förfärlig syn på politik, men jag tror att Westerberg, för att kunna skapa sig ett offentligt utrymme bredvid Lindberg, Ågren, Spiric och de andra, och inte riskera att uppfattas som irrelevant när väljarna övergår till att utse sina makthavare, kommer att behöva släppa loss en inre ”No More Mr. Nice Guy”-liberalism oftare i valrörelsen.

***

(Ett citat och en läxa för Westerberg:

”Jag var för snäll” (1994) av tidigare, folkpartistiske riksdagsledamoten Hans Lindblad (Gävleborg) är en av de intressantaste politiska självbiografier som skrivits senaste decennierna. Alla som haft förmånen att få samtala med Lill Babs-fanet, klarsynte, associationsrike Lindblad – som någon sa: alla människor är unika men ingen är som Lindblad – vet att boken är värd precis samma uppmärksamhet som författaren. Men med en ruggigt missvisande titel. Lindblad anser att han under sin riksdagstid borde ha gått tuffare fram, talat mer klarspråk och bråkat mer – att han var för snäll. Ingen jag känner håller med honom. De flesta – över alla partigränser – som haft med honom att göra anser att han utmärktes genom att vara tuff, vass och rakt på sak. Jag har aldrig hört Lindblad skräda orden. Han kan vara sarkastisk så att det lockar till eftertänksamt gapskratt.

Faran för Peder Westerberg i årets umevalrörelse är att han faktiskt uppfattas vara för snäll, en ignorerad trevlighet i debatt mellan starka viljor, ruffiga temperament och målmedvetna strategier. Lindblad var inte för snäll. Humöret i hans bok kan vara en bra hemläxa för Westerberg inför slutspurten.)

OLA NORDEBO