Litet inlägg

Idag hamnade jag i en diskussion om burka och niqab, det vill säga det tyg som döljer allt utom ögonen på kvinnor. Burka täcker ju även ögonen med ett litet galler så kvinnan kan se ut. Vi diskuterade om hur man ska/kan reagera om man exempelvis möter en person klädd på det viset i olika situationer. Jag försökte sätta mig in i hur jag som åldring med hemhjälp skulle reagera om det plötsligt dök upp en hemvårdare klädd på detta sättet. Har man levt i Sverige och aldrig kommit i kontakt med denna kultur så må det väl vara förståeligt om man blir rädd, upprörd, inte vill ha denna människa hos sig. Det måste väl vara en helt normal reaktion?

Pratar sedan denna hemvårdare en väldigt dålig svenska medan jag pratar norrländska – vadå, tala om att bädda för kulturkrock.

Sedan hör det till saken att om den äldre får lära känna personen ifråga så övergår det säkert i acceptans och ofta även i vänskap, men det kräver nog en del finess från ledningen att lotsa det dithän.

Jag har väldigt svårt att acceptera detta att en människa ska dölja sig, sitt ansikte, sin kropp, sina händer ibland. Jag vill se vem jag har att göra med, se reaktionerna i ansiktet, se leendet, den sura minen, allt det som faktiskt gör oss till människor.

Många kvinnor försvarar sin rätt till att skyla sig och menar att det är deras eget val, men jag misstänker att patriarkatet ligger så djupt nedärvt i dem att de faktiskt inte inser det själv alla gånger. Läs gärna boken nedan, den gav i alla fall mig en större förståelse för hur förankrad manskulturen är i vissa länder. Boken ökade min förståelse, men jag känner ingen acceptans för kulturen.

Nej, flickor / kvinnor kan och ska ges tillåtelse att vara människor.