Ska man våga……

Ska man våga tro att man kan klättra upp ur gropen man ramlat ned i? Ja, kanske. Igår hade vi i alla fall kaffefrämmande, kompletterat med underbar liten vovve, och det var så härligt att få träffa några vänner igen. Jag kände mig riktigt glad en lång stund på kvällen och det var skönt. Tyvärr försvann lyckokänslan när jag tittade på ”Uppdrag granskning” och övergreppen som begåtts / begås? mot barn i CentralAfrika. Ett stort bu för de höga cheferna inom FN och Unesco som inte gjort allt som går att göras för att sätta stopp för eländet och hjälpa offren.

Fortfarande sårig, både här och där, men just nu vilar i alla fall mina revben i lugn och ro, tack Orudis, en tablett till kvällen och smärtorna håller sig borta nästan 24 timmar. Bra början på dagen i alla fall.

Orudis, är inte det ett nästan gudomligt namn? Jag kan se en människohop i vita togor som unisont mässar: Orudis, vi hälsar dig. Solen stiger upp över horisonten och låter sina första strålar lysa på statyn. En avlång, enorm staty som ser ut nästan som ett rymdskepp, ena halvan i skarpt rosa och andra halvan vit. Solen glittrar i det magiska rosa fältet, ser nästan ut som fönster till ett manöverrum. Hopen sträcker fram sina händer mot statyn och mumlar: Orudis, tack för ditt stöd inför denna dag.

Jaja, det är skönt i alla fall att vara smärtfri. Idag lyser solen, om än inte på en jättetablett, men ute på sjön. Det är så fantastiskt vackert, vilken förmån vi har som får vakna upp i detta vackra land. Jag känner att det är underbart att leva och idag ska jag ut i solen, komplett med alla småsår och med fickorna fulla med pappersnäsdukar.

Kanske ska jag unna mig en 10-liters hink väggfärg? Bara därför att…….! Because I´m worth it!