Slingriga, fjälliga saker

Jag gillar inte ormar, punkt och slut. Vissa böcker där bilder på ormar finns har jag inte kunnat läsa. Se på  TV-program med olika sorters slingrande saker får mig att dra upp fötterna i soffan och helst titta åt ett annat håll.

Men något har hänt; för några veckor sedan såg jag en orm ligga i slänten. Min första reaktion var att stampa och skrika, vilket jag alltså gjorde. Ormen låg fullkomligt stilla och jag drog då slutsatsen att den var död. På de gula fläckarna på huvudet kunde jag se att det var en snok och jag vågade mig alltså fram och tittade närmare på den i lugn och ro. Tanken att lyfta upp den och visa för Livskamraten dök upp i huvudet, men innan jag hann göra något så idiotiskt slingrade den sig blixtsnabbt iväg. Det kändes rätt bra att jag vågat titta på den och kunnat konstatera att det var en snok, well done.

Någon vecka senare upptäckte jag ytterligare en orm i samma slänt. Jag stod då i trappan så jag kunde lugnt stå och iaktta den. Den var mörktbrun, hade inga gula fläckar men jag tror i alla fall att det var en snok. Det kändes bra att stå och  titta på den i lugn och ro utan att gripas av panik.

Nu har jag intalat mig att snokar och huggormar inte trivs på samma ställe så nu känner jag mig ganska lugn och trygg.

Förra veckan så var jag med två av barnbarnen på Tropikhuset och vi kom precis lagom till att de tog ut en av ormarna och lät besökarna titta på den och även röra den. Både lilla L och lille J smekte den över ryggen och då kunde jag inte vara sämre. Så nu har jag smekt en orm över ryggen, jag har SMEKT en orm över ryggen. Va?! Helt fantastiskt. Den kändes betydligt skönare att ta på än vad jag hade väntat. Nu känner jag mig faktiskt lite mindre nojig när det gäller eventuella ormar i min närhet. Om jag är tydlig och låter dem höra att jag kommer så ska vi nog kunna leva tillsammans i lugn och ro. Jag har kommit en bra bit på väg avseende ormfobin och det känns skönt!